"Jag betedde mig som alla andra som skall ha en lägenhet". LO:s förste vice ordförande Erland Olauson svarar till slut på hur det gick till när han skaffade tre attraktiva hyreslägenheter åt sig och sina barn i Stockholms innerstad (DN 14/11).
I ett pressmeddelande försäkrar LO:s kansli (där Olauson var chef innan han blev hela organisationens andreman) att "allt har skett i enlighet med de regler som gäller på bostadsmarknaden".
Och så är det. Erland Olauson har betett sig precis som alla andra och han har agerat i enlighet med de regler som gäller på bostadsmarknaden.
Ändå upprörs man. Ändå vill inte Erland Olauson erkänna affärerna förrän DN:s reporter visar att han redan har tillgång till alla fakta. Varför? Om nu allt har skett i enlighet med gällande regler är det väl bara att lägga korten på bordet direkt.
LO:s andreman är inte ensam om att skaffa attraktiva lägenheter till sig själv och sina barn. Turerna i Anna Johansson-Visborgs stiftelse är ett aktuellt exempel på att fler fackpampar, ministrar och borgarråd har fått tillträde till adresser som de flesta bara kan drömma om. TCO-basen Sture Nordh har kommit förbi kön och insåg att det "kan sticka i medlemmarnas ögon", medan förre finansministern Erik Åsbrink inte såg något konstigt i att han fick en trevlig fyrarummare efter ett par telefonsamtal. Dessa bostadsaffärer utgör naturligtvis en droppe i havet av vad som pågår på bostadsmarknaden. Den gemensamma nämnaren är dock att allt har skett i enlighet med de spelregler som gäller på bostadsmarknaden, men att de flesta ändå tycker att något är fel.
Den naturliga slutsatsen borde då vara att regelverket är felkonstruerat. Hyresregleringen - som på orwellskt nyspråk heter bruksvärdessystemet - gör att hyresrätter blir betydligt billigare än bostadsrätter. Inte konstigt att de som kan försöker skaffa sig en hyresrätt hellre än en bostadsrätt.
Två kategorier människor tjänar på denna hyresreglering. Svarthandlare, som kan göra stora pengar på att förmedla hyreskontrakt olagligt, utgör den ena kategorin. Människor med ett brett kontaktnät utgör den andra. De som regleringen är tänkt att skydda - låginkomsttagare, invandrare m fl - saknar i allmänhet bådadera. Det här gäller inte bara i Stockholm utan i alla tillväxtstäder där det råder bostadsbrist.
Det finns ett alternativ till hyresreglering, men det ordet får man i den svenska debatten knappt ta i sin mun. Men faktum är att marknadshyror är ett betydligt mer rättvist system än dagens bostadsbyråkrati. Bättre att plånboken får tala än att telefonboken gör det.