Höga ambitioner i teorin omsätts inte alltid i praktiken. Ett utmärkt exempel på detta är den svenska barnomsorgen. Tankekonstruktionen är enkel:
Varje individ har ett ansvar för att försörja sig. Men då båda föräldrarna förutsätts jobba och betala skatt har samhället i gengäld ett ansvar att erbjuda dem högkvalitativ barnomsorg när det behövs.
Problemet är bara att många kommuner inte uppfyller sin del av avtalet.
För många familjer börjar mötet med barnomsorgen med en kö. Platsgarantin, som skulle garantera en plats i förskolan inom tre månader blir allt för ofta snarare en målsättning än ett löfte.
Trots att barn i horder inte dyker upp från en dag till en annan tycks det vara svårt för många kommuner att planera och skapa tillräckligt många platser. Senast ut i raden är Uppsala kommun, där det nästa år behövs 500 förskoleplatser. Men det är ännu oklart om fastighetsnämnden klarar utbyggnaden.
Problemet är inte nytt. Platsbristen har blivit kronisk i många kommuner. En lika billig som snabb lösning att hyfsa köstatistiken har därför blivit att öka barngrupperna. I teorin försvinner kön, i praktiken finns problemen kvar. Stora grupper med låg personaltäthet gynnar varken, barn, personal eller föräldrar.
Barn som inte får tillräcklig uppmärksamhet eller chansen till lugn och ro under dagen får inte den högkvalitativa barnomsorg de har rätt till. Men stressen drabbar även personalen som varken får tid eller möjlighet att göra sitt jobb ordentligt och föräldrarna som slits mellan kraven att göra ett bra jobb och oron över om deras barn har det bra.
Dessa grupper talas det rätt ofta om. Mer sällan påtalas att det även finns andra som påverkas, som föräldrarnas arbetsgivare, som inte kan räkna med att deras anställda ska vara helt och hållet fokuserade på jobbet eller ens dyka upp om köerna visade sig vara betydligt längre än någon trott. Om det här påverkar tillräckligt många anställda kan det till slut på påverka företagens lönsamhet, vilket ger minskade skatteintäkter till samhället i stort.
Visst finns det barnomsorg som fungerar alldeles utmärkt. Det är inte tal om annat. Men det går samtidigt inte att blunda för det som inte fungerar. I ett välfärdsamhälle som det svenska finns det ingen anledning nöja sig med barnomsorg eller för den delen äldrevård som inte håller måttet. För i längden är det så enkelt att viljan att betala skatt hänger på att skattebetalarna känner att de får del av den välfärd de betalat för.