LI BENNICH-BJ&OUML;RKMAN: Pluralism: nyckeln till det goda

I en nykapitalistisk stat som Ukraina är allt, för att uttrycka det brutalt, "pengar". Marknadens logik - att det finns ett pris för det mesta och man betalar för varan - har också slagit igenom i den politiska sfären där partierna befolkas av miljardärer som köper sig parlamentsplatser. Den gäller också i rättsväsendet i hög utsträckning, liksom i utbildningsväsendet. Examina är till salu, frågan är bara hur mycket du är beredd att betala? I det djupt problematiska Kirgizistan har likaledes parlamentet utvecklats till en klubb för affärsmän. Varuekonomin invaderar politiken.
I många mer traditionella samhällen är det inte den kapitalistiska varulogiken som tar över i sfärer som borde fungera annorlunda. I stället är det den kollektiviska kultur som är rådande i samhället, den som statsvetaren Göran Hydén kallat "the affective economy" - gruppens betydelse och de sociala skyldigheter och rättigheter som följer av detta - som tenderar att dominera också i andra sfärer än inom familjen, till exempel staten. Svårigheterna att få statsapparater byggda på mer individuellt meritokratiska principer - rätt man på rätt plats - bottnar inte sällan i just denna sammandrabbning av normsystem. Där den meritokratiska normen säger att individuella meriter avgör position, säger istället den kollektiva normen att du alltid har en skyldighet att hjälpa din släkting, alldeles oavsett hur lämpad denne är. Här är det alltså "känsloekonomin" som tar överhanden.

Varför berättar jag det här? Därför att jag tror att pluralism är nyckeln till det riktigt välfungerande samhället. Då syftar jag på en "styrelseskickspluralism" som innebär att samhällssfärer, marknaden, politiken, statsapparaten, familjen, universiteten, fungerar enligt skilda principer som tillåts existera parallellt. Kriteriet på ett moget samhälle är just förekomsten av, och försvaret för, dessa parallella "styrelseskick". I många samhällen, som de post-sovjetiska eller många länder i Afrika, finns istället starka tendenser att det är ett normsystem som kommer att dominera. Det i sin tur har en rad negativa konsekvenser.
Varför är pluralism så svårt? Kanske är det för att det finns en naturlig strävan efter samstämmighet och koherens hos människan. Det mönster vi vänjer oss vid vill vi gärna överföra när vi rör oss även i mer okända territorier. Hittills har jag tagit exempel från andra delar av världen där icke-pluralismen är slående. Men även i Sverige är det för mig uppenbart att tendenserna finns där. Diskussionen och tänkandet kring högre utbildning och forskning präglas idag i farligt hög utsträckning av att paralleller dras till just marknaden. Universiteten likställs med företag, rektorer med VD och värdet som ska förverkligas blir alltmer lönsamhet för ökad konkurrenskraft. Varulogiken, vilket inte minst de post-sovjetiska staterna visar, är förvisso oerhört betvingande. Men ett samhälle som vilar enbart på en dominerande logik är ett förtvinande samhälle.