Behovet av budgetdisciplin, att plus och minus ska gå ihop, är inte konstigare för länder än för företag och hushåll. Ändå blev det ett ramaskri när EU i onsdags lade fram förslag om stramare regler för medlemsstaterna: budgetunderskott på max tre procent av BNP, en statsskuld på max 60 procent av BNP och nolltolerans mot falska räkenskaper.
Kritiken från vänsterhåll (i Sverige till exempel nättidningen Dagens Arena) går ut på att EU nu viker sig för ”marknaden”. Att det är ”marknaden” som ställer krav, höjer räntor och tvingar fram nedskärningar som drabbar välfärden. Problemet med det resonemanget är att marknaden i det här fallet är EU-invånarna själva. Det är vi som måste kräva en budget i balans. För att ha råd med välfärden på sikt.
Möjligen kan EU anklagas för dålig tajming med förslaget, som kommer när demonstrationer mot besparingar avlöser varandra i södra Europa. Men situationen riskerar bara att förvärras ytterligare om inte unionen nu kan visa handlingskraft.
Sverige införde utgiftstak och överskottsmål i statsbudgeten redan på 1990-talet. Tillsammans med ett hållbart pensionssystem skapade systemet en grund som gjorde att utgångsläget inför finanskrisen 2008 var väsentligt bättre än i de flesta andra länder.
Det svenska exemplet visar att det går att minska de offentliga utgifterna relativt snabbt. De svenska statsfinanserna i mitten av 1990-talet var jämförbara med Storbritanniens i dag. Visst drabbades välfärden när Sverige sparade, men få skulle hävda att kvaliteten i skola, vård och omsorg blev ohållbart låg.
Det viktiga för regeringar i länder med stora underskott är att etablera en krismedvetenhet utan att den övergår i en känsla av hopplöshet. Det går inte att komma ned från budgetunderskott på 10-15 procent till tre procent på några år, lika lite som man i ett hushåll kan sluta äta för att komma i balans. Den inhemska efterfrågan kommer då att strypas och man hamnar i en negativ ekonomisk spiral.
EU-presidenten Herman van Rompuy och centralbankschefen Jean-Claude Trichet talar nu i mycket hårda ordalag om behovet av budgetreglerna. Det återstår ändå att se vad som händer med förslaget när de stora EU-länderna sagt sitt, och vad som sedan händer om de utlovade sanktionerna (depositioner och böter) införs.
Oavsett gemensamma budgetregler borde det svenska exemplet lyftas fram mer, både på EU-nivå och i de enskilda länderna.