Att slå ihop 21 polismyndigheter till en enda kommer att kosta skattebetalarna 100 miljoner kronor. Utfallet är också ganska osäkert. Kommer verkligen den nya myndigheten att bli mer effektiv, eller kommer byråkratin bara att öka ytterligare? Det är en befogad fråga. Nu genomförs förändringen enligt det förslag som presenterades i mars. De flesta remissinstanser, särskilt de inom polisen, är positiva, vilket bådar gott för fortsättningen. Den 1 januari 2015 ska den nya organisationen träda i kraft.
För medborgaren/skattebetalaren är det inte en dag för tidigt. De senaste decennierna har visat att den nuvarande organisationen inte klarat sina uppgifter, till synes oberoende av hur många poliser som anställts. Och det är många. Mellan 2000 och 2010 har utgifterna för polisen ökat med 40 procent och antalet anställda med 26 procent, men framgångarna har uteblivit. Uppklarningsprocenten för de så kallade vardagsbrotten är fortsatt förfärande låg. Allmänhetens tillit till polisen har blivit därefter.
Utredaren Nils Öberg hade därför en relativt tacksam uppgift när han skulle föreslå förändringar. Det viktigaste var att komma till rätta med den otydliga ansvarsfördelningen inom hela polisen. Inte ens poliserna själva tycks ha vetat när arbetet skulle ledas av den regionala eller nationella myndigheten. Givetvis kunde också två olika länsmyndigheter, med stort behov av samarbete, utveckla sinsemellan mycket olika organisationskulturer. Att slå samman dagens 21 myndigheter till en enda var alltså det självklara valet.
I den andra änden finns det verkligt lokala. Medborgarnas trygghet bygger mycket på att polisen är synlig i grannskapet, och att det finns en kommunikation mellan polis, lokala myndigheter, föreningar och enskilda. Det är viktigt att kunna ha synpunkter på polisens arbete och få respons – att öka förståelsen för hur polisen arbetar och varför.
Det finns många bra exempel på gott samarbete sedan tidigare, men detta har i hög grad berott på engagemang från enskilda poliser som till exempel arbetat nära ungdomar. Men en allt för stor del av de över 20 000 poliserna ser nog mest andra poliser under sina arbetsdagar. I den nya organisationen ska det finnas ”kontaktpunkter” lokalt, och insynen och kontrollen av polisens arbete ska bli bättre. Det är rätt tänkt.
Justitieminister Beatrice Ask (M) har all anledning att känna tacksamhet mot Nils Öberg. Varken hon eller företrädaren Thomas Bodström (S) visste vad polisen behövde, förutom fler poliser. Och 2000-talets tävling mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om att anställa flest poliser har som sagt inte lett till något som helst resultat.
Den nya polismyndigheten kommer inte att lösa alla problem, framför allt inte omedelbart. Men det är av yttersta vikt att man nu gör en genomgripande reform där hela, verkligen hela, polisen är med på båten. Alla vet att man är på rätt väg och det kommer i sig att betyda mer motiverade poliser på alla positioner. Och tryggare medborgare.