"Uppsala en delad stad" var rubriken på UNT:s reportage i söndags om Uppsalas stadsdelar. Statistiken visar att arbetslösheten varierar från 0 till 10,8 procent, andelen med socialbidrag från 0 till 15,4 procent och andelen invånare med utländsk bakgrund från 8 till 64 procent mellan stadsdelarna. Ändå är det på sätt och vis en förskönad bild som ges då själva indelningen snarare gör att skillnaderna jämnas ut än förstärks.
På flera håll är segregationen inom stadsdelarna större än mellan dem. Det gäller till exempel Sävja-Bergsbrunna, Gamla Uppsala-Nyby, Valsätra och Gottsunda som alla tillhör den fjärdedel som har minst resurser.
Om inte Sävja och Nyby räknades samman med Bergsbrunna och Gamla Uppsala skulle förstås siffrorna se ännu sämre ut. Den genomsnittliga arbetslösheten skulle öka liksom andelen med socialbidrag och utländsk bakgrund. Detsamma gäller om villaområdena räknas bort från Valsätra och Gottsunda.
Det är naturligt att dela in större städer i stadsdelar. Stadsplanering med grönområden och vägar skapar bostadsområden som med tiden knyts samman genom att man delar service, föreningsliv, kyrkliga samfund och rekreation. Tillhörigheten ger många positiva effekter men också en del negativa. "Vi och dom"-känslor och indelning i "finare" respektive "mindre fina" områden tycks vara svårt att undvika trots idoga försök från styrande politiker.
Tanken med en lite grövre indelning kan vara att det minskar risken för att vissa stadsdelar stigmatiseras. Men folk köper inte den indelningen. Man vet "var problemen finns" och indelningen leder snarare till att den "finare delen" idylliseras (trots att det finns problem även där) och att den andra delen får stå för allt negativt (trots att där finns mycket som är bra).
I Uppsala har det snarare blivit boendeformen än stadsdelen som stigmatiseras. Villa och bostadsrätt är stabilt medan hyresrätten står för problemen. Det är mycket olyckligt eftersom olika boendeformer passar olika människor i olika skeden av livet. En attraktiv stad måste kunna erbjuda boende av bra kvalitet i alla former.
Segregationen kan inte brytas genom pennstreck på en karta. Den kan inte brytas genom att politiker bestämmer hur och var vi ska bo. Den kan inte heller brytas enbart genom de massiva subventioner för upprustning av miljonprogrammet (850 000 lägenheter byggda 1961-1975) som den rödgröna oppositionen föreslår.
Segregationen kan bara brytas genom egenmakt, att själv kunna förändra sin situation. Naturligtvis är språk, utbildning och ett öppet och tolerant samhälle väsentligt, men ävean möjligheten att påverka sitt boende. Att till exempel kunna välja en annan boendeform i närområdet är viktigt. Den som vill byta hyresrätten mot en bostadsrätt måste i dag i alltför många fall även byta stadsdel.
Men boendet är en tung ideologisk fråga och få ting kan väcka stridsanden i vänsterlägret så som "utförsäljningen av allmännyttan". Ombildning till bostadsrätt och privata hyresvärdar är icke önskvärt. Regeringen har å sin sida negligerat hyresrätten.
Politiker i båda lägren måste börja bry sig mer om dem som bor i verklighetens bosatdsområden i stället för sina cementerade bostadspolitiska ståndpunkter. Den maktlöshet som lett till explosiva situationer i flera städer måste brytas. Det är inte gjort i en handvändning, men makten över boendet är en bra början.