MENNA HAGIGI-GILBERTSON: Politik till frukost, lunch och middag

Morgonstund har guld i mun har jag för mig att uttrycket heter. Guld för mig är den morgon då den andra halvan av duon Hagigi-Gilbertson kan stoppa en sked med flingor i mun, bläddra i en tidning och njuta av morgonens tystnad. Nu inser ni förstås att jag inte har sådan tur. Med en make som följer de amerikanska primärvalen och kandidaternas varje steg är det inte alltid lätt att freda sig från primärvalspolitik till frukost, lunch eller middag. Hillary sa si, Obama sa så. Det är för mig fullständigt ofattbart att två personer med mer eller mindre snarlik politik, med ivrig hjälp från en koffeinstinn mediecirkus, har lyckats piska upp en hel nation i två läger. Jag har dock mina misstankar.

Som så mycket annat i USA handlar också valet och köpet av politiska företrädare om hur produkten i fråga kommer förpackad. Extra svärta i typsnitten, glansiga omslag. En välknuten rosett runt alltihop.Och visst kan vi redan här enas om att Hillary Clinton inte är någon tuff brud i lyxförpackning? Hon kommer med ett oklädsamt bagage bestående av skumma fastighetsaffärer, tveksamma kampanjpengar och en make som är skandalomsusad före detta amerikansk president. Lägg därtill att han ovilligt accepterar sin undanskymda plats i frugans skugga.

Själv blir hon trots briljans och skärpa anklagad för att inte förmedla sitt budskap med tillräcklig passion. Tyvärr är gråa fiskar inget att ha när presidentposten står på spel. Det har ju det demokratiska partiet redan fått lära sig den hårda vägen genom John Kerrys misslyckanden under förra presidentvalet.

Lösningen kommer sällan som en blixt på en klar himmel, men ibland har man tur. Han heter Barack Obama, och han kom från ingenstans för mindre än ett år sedan. En gympasalsinspiratör. En förändringens och hoppets ambassadör. Mannen som konsekvent under kampanjen har vägrat att tala om det egna Jaget, bara om det stora Vi som är det amerikanska folket. Vilken fin människa. Och dessutom är han inte vit som halvgräddad formfranska (en tidigare beprövad genetisk kod för samtliga amerikanska presidenter). Jackpot!

Som den politiska kommentatorn Joe Klein så träffsäkert uttryckte saken i Time: Det som pågår mellan Hillary Clinton och Barack Obama handlar om scener som dagligen utspelas i klyschiga amerikanska klassrum. En ärans kamp mellan gymnasievärldens stereotypa flicka och pojke. Den förra tar flitigt anteckningar, räcker upp handen och sitter längst fram i klassen för att troligen brädas av den senare. Den karismatiska pojken sitter längst bak, pluggar in allt i sista sekunden och klarar tentan med sådan elegans att ingen reagerar på hur nära det varit att det kunnat gå illa.
Hur ska det hela sluta? Den som lever får se. Jag lär få höra om det över frukost iallafall.