Fyra år är under alla omständigheter en lång period på den påfrestande posten som USA:s utrikesminister, särskilt när man som Colin Powell redan är 67 år fyllda.
Det är likväl knappast dessa formella skäl som utgör den främsta förklaringen till Powells avgång. Sanningen, så illa dold att den varit uppenbar för de flesta, är att Powell tröttnat på att ständigt bli överkörd i viktiga utrikespolitiska avgöranden av starkare och mer hökaktiga krafter inom Bushadministrationen.
Han är förvisso fyrstjärnig general, med en lång och meriterande militär karriär bakom sig, men för den skull ingen enkelspårig machofigur. Powell har tvärtom argumenterat för en nyanserad och mångfasetterad utrikespolitik, med stor hänsyn tagen till synpunkter och intressen hos USA:s traditionella allierade. Det är känt att han inte ansåg att alla icke-militära påtryckningsmöjligheter gentemot Irak var uttömda innan kriget påbörjades.
Just hans militära bakgrund torde ha bidragit till en hälsosam insikt om de militära maktmedlens begränsningar. Likväl stödde och företrädde han lojalt presidentens Irakpolitik, inklusive den förödmjukelse det innebar att inför FN:s säkerhetsråd på klena sakliga grunder gå i god för existensen av massförstörelsevapen i Irak.
Att han tröttnat och nu stiger åt sidan är alltså både väntat och logiskt. Frågan är vem som kommer efter honom och vad valet av efterträdare säger om den amerikanska utrikespolitik som är att vänta under George W Bushs andra presidentperiod.
En möjlighet är att George W Bush bestämmer sig för att mjuka upp USA:s utrikespolitik. Kanske blir det fråga om en gentemot bundsförvanter och omvärld mer öppen och flexibel, mindre självtillräcklig politik nu när det visat sig att den militära segern över Saddam Hussein inte var tillräcklig för att ge omedelbar fred åt Irak.
Presidenten kan inte bli återvald och behöver därmed inte alls ta samma hänsyn till republikanernas hårdföra högerflygel. Ett tänkbart namn vid ett sådant scenario är USA:s FN-ambassadör John Danforth.
Kanske är det dock troligare att han tolkar det tydliga valutslaget som folkets förord för den hittillsvarande utrikespolitiken. Då blir det rimligen någon hök av typen Condoleezza Rice eller Paul Wolfowitz i stället för Powell.