Det är tredje gången gillt för Socialdemokraterna. Att förlora valet 2014 är inte att tänka på. Förtrollningen för det före detta statsbärande partiet har redan brutits och snart kan såväl partiarbetare som väljare börja vänja sig vid opinionssiffror på 20-talet procent. Det börjar bli bråttom och det är i det perspektivet man ska se partiledarvalet i nästa månad.
Nervositeten är uppenbar och man vänder sig, helt naturligt, mot gamla beprövade kort. Tänk om bara Margot Wallström eller Pär Nuder kunde kliva in och säga att ”nu tar vi tag i det här”. Eller om Bodström återvände från USA och inledde förnyelsen. Till och med Göran Persson får vädjande ögonkast. Stryk ett streck över de senaste åren och låt det bli som förr, är vad man vill ha sagt. Lugn och ro och 40 procent.
Kriterierna som sammanställts av valberedningen visar att man ha en Palme, en Persson och en Sahlin i en och samma person. Både samförstånd och ledarskap ska gälla, man ska vara internationellt gångbar och en valvinnare. Analysen av katastrofvalet i höstas visade att man varit dålig på att kommunicera sitt budskap. Nu vill man hitta någon som kommunicerar bättre.
Medan det stora partiet drömmer vidare har ungdomsförbundet SSU insett att det är politiken som saknas, inte personerna. SSU vill se tre partiledarkandidater som alla - i god tid före kongressen - tydligt talar om var de står i en rad politiska frågor. Striderna mellan vänster och höger skulle då kunna avhandlas, personerna i fråga skulle få testa sin ledarskapsförmåga och dessutom skulle kongressombuden ges ett bra underlag. Det är bra tänkt. Och det kommer inte att ske.
Någon gång mellan nu och extrakongressen kommer en röksignal från S-högkvarteret på Sveavägen. Valberedningen kallar till presskonferens och presenterar en person som man redan försäkrat sig om har tillräckligt stöd för att också väljas. Det blir nog ingen skräll, ingen Palm eller Damberg. Det blir antagligen Sven-Erik Österberg.
Utmaningen för den nya ledaren blir många gånger svårare än för någon företrädare. Hur ska man hantera Gustav Fridolin, Mikaela Valtersson och Jonas Sjöstedt om de blir valda av sina partier? Och så Reinfeldt och Borg. I en allt mer föränderlig värld blir dessa bara mer och mer stats- och finansminister för varje kris. Socialdemokraterna får ingenting gratis längre. Men en egen politik är alltid en bra början.