Ekonomin är regeringens trumfkort. Oppositionen har svårt att hantera det faktum att Alliansen håller ordning i statsfinanserna trots svåra kristider. Sverige hör tillsammans med Luxemburg och Estland till det fåtal medlemsländer som klarar EU:s budgetkrav. Väljarna är samtidigt helt på det klara med att en rödgrön regering skulle ha svajat i budgetdisciplinen. Anders Borg är tveklöst Moderaternas viktigaste tillgång i försöken att utmanövrera Socialdemokraterna.
Han har emellertid god hjälp av Mona Sahlin.
Sahlins ledarskap innebär ett definitivt brott med den linje som företrädes av bland andra Göran Persson. Tidigare förknippades Socialdemokraterna med en ansvarsfull budgetpolitik. Svenskarna litade på gråsossarnas oglamourösa men trygga förvaltarskap. Det nära samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet har på kort tid förändrat den bilden.
De rödgröna ställer sig oreserverat på slöseriets sida. Låna mer pengar, var Lars Ohlys budskap till krisens Grekland. Förstatliga bilindustrin, krävde Sahlin. Det rör sig om en
ansvarslöshet med absurda proportioner. Uppenbarligen har minnet efter 1990-talets enorma budgetunderskott bleknat. Persson lovade dyrt och heligt att aldrig göra sig beroende av flinande finansvalpar. För att finansiera vidlyftiga löften tycks Sahlin vara beredd att skriva under vilka skuldsedlar som helst.
Finansminister Borg gör förstås allt han kan för att slå mynt av de rödgrönas bristande verklighetsförankring. I en debattartikel i tisdagens Dagens Nyheter efterfrågar han klarspråk. Ställer Socialdemokraterna upp på ordning och reda i statens finanser? Såväl Borg som väljarna vet svaret: Nej, det gör Socialdemokraterna inte. Inte längre.
Det ligger inte så lite desperation bakom hur ledande Socialdemokrater nu attackerar Reinfeldt i svallvågorna efter Littorinaffären. När argumenten tryter åker knytnävarna fram. Detsamma gäller utmålandet av Sahlin som ett oskyldigt offer för en borgerlig smutskastningskampanj. Uppenbarligen känner partiledningen hur marken gungar under fötterna.
Nedgången i opinionen och de katastrofala förtroendesiffrorna har dock inget att göra med att Sahlin skulle vara utsatt för mobbning av medier och politiska motståndare. Det är politikens innehåll och valet av samarbetspartierna som är grundorsaken till problemen.
Svenskar anklagas ibland för att vara överdrivet präktiga. Särskilt gäller det i EU-sammanhang. Vi har rykte om oss att vara unionens bror duktig. Vi håller hårt i slantarna och låter oss inte dras med i överbudspolitik. Med Sahlin som statsminister väntar nya tider. Ordningsmannen riskerar att förvandlas till värstingen längst bak i det europeiska klassrummet.