Politisk empati på utdöende?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Men den enorma omvälvning som det inneburit har också medfört att valda politikers ansvarsområden blivit vidsträckta. Klassiska statliga uppgifter som skatteuppbörd, polis- och rättsväsende och en försvarsmakt är bara numera en liten del i en avsevärt större kaka. Frågan är vilken sorts politiker som behövs för att axla de moderna välfärdsstaternas uppdrag?
Jag vill slå ett slag för att en allt viktigare förmåga i takt med att människors välfärd och livskvalitet i vardagen blivit så beroende av vad staten gör är att kunna leva sig in i andra människors situation. Vi kan kalla det empati, eller medkänsla.
Skolpolitiker som inte kan sätta sig in hur förödande plågsam mobbing som pågår dag efter dag är för barnen som utsätts och för föräldrarna som vanmäktigt tvingas uthärda bör syssla med något annat än politik, hur bra idéer man än kan ha om läroplaner och fortbildning för lärare. Därvid är Jan Björklund, men inte Ibraham Baylan, en modern politiker.
Det finns nu, till skillnad från tidigare, en politik där vardagen ska fredas i skolan för sårbara barn och ungdomar. Mobbing ska stävjas, mobbare byta skola. De kommunalpolitiker, jag vet inte vilka de är, som står bakom tankarna om att lägga ned de sociala träffpunkterna som finns för psykiskt funktionshindrade - som UNT skrev om innan jul - och vars idéer orsakat stor oro bland de människor som här har haft sitt sociala umgänge är heller inte vuxna sitt uppdrag i den moderna välfärdsstaten.
Med ett penndrag kan livskvalitén i vardagen slås sönder för människor som inte har några andra alternativ.
Studiebesök i olika verksamheter, att genom konst - litteratur, film, teater - ta del av andra människors liv och vardag kan till viss del öka den politiska empatin. Men egen erfarenhet är svårslaget. "Jag vet, ty jag var där".
Erfarenheter av att vara lärare och se barnens dagliga tillvaro, att arbeta i vården och vara nära patienternas vardag, att ha barn som är sjuka och föräldrar som blir gamla, eller att ha erfarenhet av homosexualitetens utanförskap; listan kan göras lång.
Politiker kallas i högtidligt tal för våra politiska representanter. Åsikter, social tillhörighet och identitet anses vara legitim grund för representativitet.
Men kommer vi därigenom åt skilda erfarenhet av vardagens välfärd så att vi ökar den politiska empatin? Mot det talar att politik som en profession blivit allt vanligare, och de egna erfarenheterna hos politiker av vardagen i andra delar av samhället därmed allt färre. Det i en tid när staten samtidigt i allt högre grad avgör livskvalitén i vardagen för många människor. Ekvationen går inte ihop.