Så mycket står dock klart, att den ständiga och dominerande närvaron av makt, önskan att erövra den, behålla den och fruktan att förlora den skapar en alldeles speciell dynamik vars drivkrafter ”vanliga” teorier om individuellt eller kollektivt mänskligt beteende bara delvis förmår kasta ljus över.
Under senare tid har det gjorts flera serier om den politiska makten; House of Cards om den amerikanska kongressen och Borgen som skildrar dansk politik. Vittnesbörd från de som varit med: Alan Clarks dagböcker som ingående beskriver de egnas grymma kupp mot Margaret Thatcher, eller Anne-Marie Pålssons ”Knapptryckarkompaniet” om den svenska riksdagens maktlöshet och partivälde.
I dessa populärkulturella uttryck och memoarer är det maktkampen som dominerar berättelsen om politiken; lagförslag och politiska reformer framstår som mer av biprodukter. I likhet med i Niccolò Machiavellis Fursten, som skrevs redan i början av 1500-talet, är det som utmärker maktkampen som den här skildras kombinationen av konkurrens och samarbete, av hänsynslöshet och till och med grymhet, men också av betydelsen av legitimitet.
Om vi har tur - som i Skandinavien och delar av Europa – ramas denna politiska maktkamp in och underkastas så pass mycket kontroll att de biprodukter som politiska program utgör ändå blir en viktig del av politiken. I andra, mindre lyckligt lottade, delar av världen lyser dessa ”biprodukter” helt med sin frånvaro: här genomförs inte reformer eller lagstiftning som kan förbättra samhället.
Beskrivet i dessa termer, som framför allt en kamp om makt snarare än om att förverkliga visioner och program, förefaller det uppenbart att toppolitiken, särskilt i stora stater som USA eller Ryssland, sorterar fram och formar individer med en viss läggning. Flertalet med politiska ambitioner stannar dock i det maktens förrum som parlamenten utgör; några, ett fåtal, vandrar vidare, förstår logiken, lär sig behärska omgivningen.
Under den vandringen tonar själva maktkampen – ”spelet” som det ibland alltför oförargligt kallas – alltmer fram som det centrala, visioner och program som redskap. Machiavelli analyserade på sin tid en politisk miljö där makten var personlig. Så är ofta fallet även i dag, i de många politiska miljöer där den politiska maktkampen inte resulterar i god politik. Därför kanske det är närvaron i vissa moderna demokratier av fungerande politiska partier som hålls ihop av något gemensamt kitt – ett program, en ideologi – som ändå disciplinerar maktkampen i sådan utsträckning att den också då och då leder till reformer. Som en biprodukt. När det passar.