BÅDA DESSA REAKTIONER speglar en intressant strävan hos det politiska etablissemanget att vilja betvinga den svårmanövrerade politiska verkligheten genom att framställa den som i grunden rationell. Som om politik enbart handlar om, eller borde få handla om, de uttalade och formulerade budskapen, sakfrågorna, när det vi ser utspela sig i offentligheten i själva verket är en intrikat väv av både offentliga uttalanden, men också skådespel och handlingar som förmedlar outtalade, men inte desto mindre, betydelsefulla budskap.
Det offentliga samhällsliv där politiken utgör en så central del är på en gång djupt mänskligt, existentiellt och emotionellt och samtidigt fyllt av försök att formulera reformprogram och argumentera kring politiska lösningar.
I SAMSPELET MELLAN medborgarna och den politiska eliten kommer därför inte bara sakfrågorna utan också de outtalade signalerna att tolkas. Det är knappast vad eliten önskar, det är bland annat därför rationaliteten framhävs som det enda idealet, men för medborgarna kan faktiskt sådana signaler vara väl så informativa som de partiprogram, pressmeddelande och artiklar, som partierna har kontroll över.
Därför är signalen när tidigare näringsministern Björn Rosengren omedelbart övergår till en anställning inom Stenbeckssfären så avslöjande för den brist på socialdemokratisk lidelse som kännetecknar regeringen, trots betygelser om motsatsen. Talande för hur långt avideologiseringen av offentlig politik gått är det också när tidigare finansborgarrådet i Stockholms stad Mats Hulth övergår till en vd-post i Hotell- och Restaurangföretagen, eller
när Folkhälsoinstitutets tidigare generaldirektör Agneta Dreber, en gång Stockholmspartist, blir vd för Livsmedelsföretagen och livfullt försvarar dessa företags oinskränkta rätt att försämra befolkningens hälsa.
I DET personifierande politiska systemet i USA granskas de individer som aspirerar på höga offentliga positioner inte enbart när det gäller sakfrågor utan också när det gäller personligt omdöme, etik och privata handlingar. Det kan inte endast bero på att partiväsendet är svagt utvecklat, och personligheten därmed så väsentlig. Det finns en större insikt om att också den ordlösa politiken spelar roll.
I USA SKULLE till exempel Göran Perssons gårdsköp i Sörmland aldrig ha betraktats som icke-politik. För hans handlande signalerar hur tydligt som helst en strävan att tillhöra ett växande etablissemang av politiker- och näringslivstoppar med en utpräglat extravagant livsstil.
Den ambitionen kan bli problematisk för en aktiv och inflytelserik politiker den dag detta etablissemang börjar ställa krav på personlig lojalitet, liksom för regeringen som helhet. Men detta bör som sagt vi medborgare inte fästa något avseende vid. Sakfrågorna är ju det viktiga. Det har regeringen sagt.
Li Bennich-Björkman
docent i statskunskap och
fristående kolumnist i UNT