När grova brott begås är reaktionen ofta att straffen bör skärpas. Vi vill alla ha ett tryggt samhälle, och att hårdare straff skulle leda till lägre brottslighet låter som en rimlig tanke. Riktigt så enkelt är det dock inte. De vetenskapliga beläggen för att hårdare straff skulle leda till minskad brottslighet är svaga. De som begår brott gör det ofta antingen utan att tänka över konsekvenserna av det, eller så är upptäcktsrisken så liten att inte heller ett hårt straff är avskräckande.
Viktigare än straffens stränghet är hur hög risken för att åka fast är, liksom andra, långsiktiga insatser för att motverka utanförskap. I det samhälle där människor oavsett social bakgrund har en rimlig chans att få arbete och bostad är det färre som kommer att se kriminalitet som den enda utvägen.
Då bestraffning är ett så pass ineffektivt sätt att motverka brottslighet kan man fråga sig vad vi egentligen ska med bestraffning till. I vissa fall är det nödvändigt att låsa in brottslingar för att de annars utgör en fara för andra. Men i övriga fall går det inte att komma ifrån att bestraffning är en ganska primitiv företeelse. Den som orsakat lidande genom att begå brott utsätts i sin tur för lidande genom att straffas.
Svaret är att bestraffning i grunden handlar om normbildning. Det finns normer i samhället som vi anser att det är fel eller omoraliskt att överträda. Vissa av dessa, så som att man inte ska stjäla eller beröva andra människor livet, är så fundamentala att de bör backas upp av det offentliga genom lagstiftning. För att denna normbildning ska uppfattas som trovärdig måste det följa en reaktion då människor bryter mot den – det vill säga ett straff.
Man kan också se straffsystemet som ett sätt att undvika privat rättsskipning. Om vi anser att en människa har gjort något som är förkastligt, ligger det djupt rotat i oss att denna människa på något sätt bör sona för detta. För att detta inte ska urarta i privat hämnd – och därmed den starkes rätt över den svage – är det bättre om vi överlämnar åt staten att på ett rättvist sätt straffa de som överträder våra mest grundläggande normer.
Samtidigt måste man komma ihåg att bestraffning är en form av väldigt långtgående maktutövning från det offentligas sida. I synnerhet fängelsestraffet har många negativa konsekvenser för den enskilde, i form av social stigmatisering, arbetslöshet och fortsatt kriminalitet. Med tanke på detta vore det önskvärt om frihetsberövande i högre utsträckning kunde bytas ut mot andra, mindre skadliga påföljder.
Den statliga Påföljdsutredningen överlämnade förra året sitt betänkande Nya påföljder (SOU 2012:34) till justitieminister Beatrice Ask. Där föreslogs att fängelsestraff upp till ett år för tidigare ostraffade ska dömas ut villkorligt, i kombination med en tilläggssanktion som till exempel böter, samhällstjänst eller övervakning.
Detta skulle innebära att den dömde inte behöver avtjäna fängelsestraffet på anstalt, om han eller hon under en prövotid på två år fullgör tilläggssanktionen och inte begår nya brott. Även fängelsestraff över ett år föreslogs kunna dömas ut villkorligt i vissa särskilda fall, liksom fängelsestraff för återfallsförbrytare, men då i kombination med en strängare tilläggssanktion.
Om dessa förslag blir verklighet vore det en mycket positiv utveckling. Förutom att frihetsberövandet har stora sociala skadeverkningar för den enskilde, är det den överlägset dyraste formen av påföljd. Det finns inte heller några tydliga vetenskapliga belägg för att fängelsestraffets normbildande och avskräckande effekt skulle vara större än för andra former av påföljder.
I vissa fall – vid särskilt allvarliga brott eller upprepade återfall – är fängelse oundvikligt, för att alla andra former av påföljder skulle uppfattas som för lindriga, eller för att den som begått brott måste hållas inlåst för andras säkerhet. Men i övrigt finns det all anledning att införa större möjligheter till andra påföljder än frihetsberövande. Därför får vi hoppas att det blir verklighet av Påföljdsutredningens förslag.