Allians för Sverige - samverkan för maktskifte är den något tungfotade titeln på det dokument som partiledarna presenterade efter mötet. Sex programgrupper tillsattes: moderaterna ska basa för två, ekonomi och utrikespolitik, folkpartiet får också två, utbildning och rättsfrågor, kristdemokraterna får en om välfärden och centerpartiet en om arbetsmarknad och näringspolitik.
Det är ju centrala politiska frågor och fördelningen verkar rimlig. Det är också områden där de fyra bör ha relativt lätt att ena sig. Men man saknar de riktigt kontroversiella frågorna.
Därutöver ska det bli en rad praktiska åtgärder. En så kallad äntringsstyrka ska ägna sig åt att förbereda själva inträdet i regeringskansliet genom att gå igenom bemanning av politiska poster, utredningsdirektiv och regeringskansliets organisation. Det låter klokt.
Dessutom ska de fyra partiernas riksdagsgrupper och representanter i utskotten ha gemensamma möten, något som borde ha inletts långt tidigare.
Allt det här är säkert bra och ingår i de normala förberedelser som bör ske när en grupp av partier förbereder sig för att ta över regeringsmakten. Men det finns en rad frågor där de fyra partierna verkligen är oeniga och där det krävs kännbara kompromisser.
Hur ska de fyra partierna hantera alkoholfrågan? Där står de långt från varandra i dag och kristdemokraterna har en från de andra helt avvikande linje. Sannolikt hoppas de fyra att frågan kommer att vara löst före valet och att de därför ska slippa ta itu med den. Men finns den kvar ännu 2006 blir det mycket svårt för de fyra att enas, liksom socialdemokraterna och stödpartierna som här står långt från varandra.
Kärnkraften är en annan svår fråga. Folkpartiet vill bygga ut, centern vill stänga. Men i och med att centerpartiet har gått med på en marknadslösning, där kärnkraftsproducenterna i viss mån själva får bestämma takten, har frågan delvis avpolitiserats.
Inte heller EU har samma sprängkraft som förr. Euron blir inte aktuell under mandatperioden och centerpartiet, som tidigare var skeptiskt till EU, tillhör numera de mest entusiastiska.
Familjepolitiken höll på att knäcka den förra borgerliga regeringen. Men kristdemokraterna tycks ha lugnat ned sig och nya tankar har börjat ta form. Inte heller den frågan verkar ha behållit sin sprängkraft.
Folkpartiet vill gå in i Nato, moderaterna är på väg i samma riktning men de andra säger tvärt nej. Den frågan kan man sannolikt undvika genom att skjuta upp den. Skulle Finland gå med i Nato under mandatperioden kommer alla partier att bli tvungna att fundera en omgång till.
Regionalpolitiken och de homosexuellas rättigheter är andra bekymmer.
- Jag är beredd att släppa ett antal hjärtefrågor, förkunnade Lars Leijonborg högtidligt i Högfors. Och det är med den attityden de fyra måste förhandla.
Den svåraste frågan för en eventuell borgerlig regering kommer naturligtvis att bli budgeten. Utgifter och inkomster måste vara balanserade, helst med ett överskott, och inga dynamiska effekter får räknas in första året.
Det blir den verkligt hårda prövningen, den som den förra borgerliga regeringen inte klarade. Där löste man konflikter genom att låta varje parti få igenom sin hjärtefråga. Det blev dyrt, alldeles på tok för dyrt.
Frågan om en gemensam symbol för samarbetet har diskuterats mycket, inte minst i massmedierna. Behöver man redan nu utnämna en kandidat till statsminister? De fyra har kommit överens om att väljarna ska avgöra och att det största partiet då ska ligga bra till. Det är så gott som att säga att det blir Fredrik Reinfeldt.
Ska man skapa en skuggregering? Nej, det förutsätter ett tvåpartisystem. Ska man ha en gemensam rubrik på de fyra partiernas olika valsedlar? Nej, det blir bara förvirrande.
Det avgörande är trots allt viljan och entusiasmen hos de fyra partierna. Kan de skapa ett tillräckligt stort förtroende för sitt alternativ, eller riskerar deras kompromissvilja i stället att leda till utslätning? Håller socialdemokraternas nuvarande svaghet och splittring i sig? Hur går samarbetet mellan s och stödpartierna?
Än är det alldeles för tidigt att sia om valutgången 2006. Men genom mötet i Högfors har i alla fall debatten tagit fart och förutsättningarna för ett maktskifte förbättrats.