Socialdemokratin säger en del. Partiets dominerande ställning och långvariga maktinnehav har byggt en statsmakt, där social rättvisa varit en ledstjärna och solidaritet möjliggjorde den praktiska politiken.
De svenska ”snilleföretagen”, säger andra. Eriksson, SKF, och Aga lade i 1900-talets början grunden för en framgångsrik svensk exportindustri och ekonomisk tillväxt. Att Sverige stod utanför båda världskrigen gjorde inte saken sämre.
Ett historiskt arv av fria bönder med visst politiskt inflytande, framhåller ytterligare några. Sådana ”arv”, liksom ett tidigt bemyndigande av medborgarnas rätt till insyn i statens görande och låtanden genom offentlighetsprincipen 1766, har inneburit att Sverige har en befolkning med självkänsla och en balanserad syn på överhetens rätt att i ensamt majestät styra.
Frågan om Sveriges väg till stabilitet och välstånd inställer sig osökt när jag läser den nyutkomna ”Why Nations Fail” av ekonomerna Daron Acemoglu och James A Robinson.
Dessa båda pekar på att en kombination av starka institutioner och inkluderande pluralism är det som gjort stater som de skandinaviska, men också Botswana, Estland och Slovenien, framgångsrika.
Förmodligen ligger det en hel del i de politiska, ekonomiska och historiska förklaringarna, liksom i Acemoglus och Robinsons slutsatser. Men det finns något mer, och något annat, som inte är lika lätt att precisera men som likväl är väsentligt.
Kanske kan man karakterisera det som anpassningsförmåga och kapacitet till förnyelse. Svensk politisk kultur är inte fundamentalistisk eller ens särskilt dogmatisk. I stället är en påfallande pragmatism vad som slår inte minst observatörer utifrån, där vissa till och med betecknat svenskt politiskt styre som ”principiell pragmatism”.
Pragmatism, i motsats till dogmatism, gör det lättare att hantera den motsägelsefullhet som verkligheten ofta består i, och leder därutöver till öppenhet och möjligheter till ”lärande”.
Där den tyska socialdemokratin i 1900-talets början var starkt dogmatisk, och därför hamnade i handlingsförlamning, slog dess svenska motsvarighet snabbt in på pragmatismens väg, vilket visade sig i såväl klassallianser som samarbete över partigränserna.
Först när Moderaterna blivit, inte ett socialdemokratiskt men väl pragmatiskt parti under 2000-talet, drar de till sig de riktigt stora väljarskarorna. Att laga efter läge, se vad situationen kräver och förhandla sig fram i politik och ekonomi är således en central nyckel till förståelsen av Sverige.
Och så lagom mycket principer. När de inte stör.