Premiärministern
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
em är utbildningsminister med ansvar för universitet och forskning i Sverige? Under en längre tid har det rått viss förvirring på den punkten. Ingen i regeringen verkar ha ansvar för denna för Sverige så viktiga uppgift. Somliga trodde kanske att det var statsrådet Lena Hallengren som fått den på sitt bord. Det var ju hon som nyligen kommenterade förslaget att höja studiemedlet för studerande med barn och då presenterades som "ministern för vuxnas lärande".
Men så kom ett svar på frågan antydningsvis i lördags då den förre näringsministern Leif Pagrotsky kommenterade en, som det framställdes, storsatsning på spetsforskning den närmaste tiden. Det är ju han som är utbildningsminister! Och den minnesgode erinrade sig säkert då att han faktiskt utsågs till utbildnings- och kulturminister vid regeringsombildningen i början av november.
Frågan är bara om Pagrotsky själv minns vilka hans två uppgifter är. Att han vet att han är kulturminister är uppenbart. Det fögderiet sköter han med liv och lust och ett stort mått av kompetens. Han framträder i de flesta sammanhang där svensk kultur står i fokus, han ses på premiärer, på galor och invigningar.
Det är verkligen inget fel i det. Tvärtom! Det är bra för svenskt kulturliv att det finns ett statsråd som med all närvaro i uppgiften ger sitt fulla stöd till konsten i alla dess yttringar. Det är bra för konstutövarna och det är inte minst bra för BNP. Det svenska musikundret är en stor exportartikel!
Men lika roligt som att framträda på galor och premiärer är det tydligen inte att närvara i de vetenskapliga sammanhangen. När Uppsala universitet promoverade doktorer i januari kunde statsrådet Pagrotsky inte närvara. Det är begripligt. Universiteten är många och han kan förstås inte vara över allt.
Värre är att det inte verkar finnas någon som värnar om den högre utbildningen och forskningen som Pagrotskys företrädare på taburetten Thomas Östros gjorde. Självfallet ligger inte arbetet med dessa frågor nere på utbildnings- och kulturdepartementet, men det krävs att detta viktiga område får en talesman som både inåt i regeringen och utåt mot allmänheten kan göra klart vad som krävs för den högre utbildningen och forskningen.
Sveriges Utbildningsminister har nu en rad viktiga uppgifter framför sig. Han ska inte bara dela ut miljoner till spetsforskning utan också styra rätt i många viktiga strategiska frågor. En sådan är prioriteringarna av forskningsområden. Hittills är det de naturvetenskapliga och tekniska disciplinerna som legat i första rummet medan humaniora mer eller mindre verkar ha glömts bort. Ska Sverige verkligen rusta ned högre utbildning och forskning i språk, histora, statsvetenskap, konst, musik, litteratur? Vem ska då vetenskapligt kunna bedöma det svenska musikundret?
En annan viktig strategisk fråga är avvägningen av forskningsanslag mellan de gamla universiteten och de nya som önskar bygga upp en egen forskningspotential. Ett utbildnings- departement måste noga pröva anslagen så att de statliga anslagsmiljarderna används på optimalt sätt.
Sverige har en statsminister och därtill en premiärminister. Men vi behöver också en utbildningsminister!