Tage Erlander, som blev statsminister som en kompromiss, var länge osäker och tvekande och hade åtskilliga bekymmer med sina starka ministrar. Olof Palme var en stark ledare, men han retade många och skapade konflikter också internt i partiet och regeringen.
Ingvar Carlsson, som högst motvilligt blev statsminister, koncentrerade sig på konfliktlösning och gav stor frihet åt sina ministrar. Bara om de blev osams grep han själv in. Det gjorde att han fick tid att ägna sig åt långsiktiga frågor, till exempel Sverige och EU.
Göran Perssons stil är Ingvar Carlssons motsats. Där Ingvar Carlsson gav sina ministrar stort spelrum och aktade sig för att lägga sig i för mycket vill Göran Persson bestämma allt. Där Ingvar Carlsson tänkte långsiktigt tänker Göran Persson framför allt på kortsiktig taktik.
En minister hos Ingvar Carlsson kunde normalt sett räkna med att få sitta kvar åtminstone en mandatperiod. Göran Perssons ministrar sitter däremot alltid löst. Särskilt löst sitter de just nu när han långt i förväg lovat ombilda regeringen i september. Detta har självfallet lamslagit regeringens arbete, eftersom ministrarna inte vet om de får sitta kvar.
Ett kännetecken för Göran Perssons regeringar är hans förakt för riksdagen. Visserligen sitter tolv av 21 ministrar i riksdagen, men flera har fått sina riksdagsplatser efter det att de blivit ministrar. Det är inte ofta han upphöjer en person till minister som främst har tjänat sina politiska sporrar i riksdagen.
Och nu återanvänder han en tidigare minister, Ylva Johansson. Hennes kvalifikationer är oklara. Inte många kommer ihåg något som hon gjorde som skolminister. Göran Perssons väldiga beröm till henne i egenskap av ansvarig minister för kunskapslyftet har knappast stabil grund. Det är fortfarande oklart hur framgångsrikt projektet var. En vetenskaplig utvärdering är ännu inte klar. Sanningen är att vi inte vet hur stor nytta det kostsamma kunskapslyftet faktiskt gjorde.
Vad vi däremot vet är att det företag där Ylva Johansson var vd, Att veta, och hennes eget företag går med stora förluster. Ägarna till Att veta har förlorat 180 miljoner kronor. Om hon inte avgått som vd skulle hon uppenbarligen ha fått sparken. Hon var i praktiken arbetslös när Göran Persson gjorde henne till minister.
Det är inte fel att en arbetslös person blir minister förutsatt att hon också har andra kvaliteter. Om dem vet vi inte mycket.
Men tyvärr är det ett mönster hos Göran Persson att utse ministrar som är helt beroende av hans välvilja och saknar en egen plattform att stå på. När som helst kan de få sparken, vilket skapar osäkerhet och kortsiktigt tänkande.
Det är så han har skapat sin presidentmakt: Ingen minister sticker upp - utom möjligen Leif Pagrotsky - eller har en egen maktställning. Därför finns det heller ingen som kan utmana statsministern. Göran Persson bestämmer över allt och alla. När han är borta i två månader uppstår ett vakuum som ingen kan fylla. Det är så han vill ha det. Men är det bra för landet?