ANDREAS JARBLAD FRIST&ARING;ENDE KOLUMNIST: Presidenten och politikens innehåll

Den som både följt Barack Obamas presidentvalkampanj och den pågående amerikanska debatten om reformering av sjukförsäkringssystemet kanske slagits av hur det tidigare så breda stödet för presidentens politik nu tycks svikta. De förslag som nu bereds i senatens utskott, och som möjliggör en offentlig sjukförsäkring som komplement till de privata försäkringarna, har väckt ursinne bland konservativa.
Trots att syftet med detta delförslag bara är att öka konkurrensen och därmed dra ned de snart okontrollerbara sjukvårdskostnaderna har förslaget felaktigt beskyllts för att utgöra ett statligt övertagande av sjukvården.
Eftersom motståndet mot statlig kontroll varit grundmurat ända sedan Thomas Jeffersons dagar har den här sortens beskyllningar om "socialism" en tendens att bita sig fast i opinionen och ge näring åt samma misstänksamhet mot statsapparaten som funnits där sedan unionens grundande.

Presidenten anklagades redan under presidentvalskampanjen för att vara socialist utan att förlora i popularitet, men det är inte populariteten som är Barack Obamas bekymmer. Tvärtom är han själv, trots det alltmer utbredda misstroendet mot de frågor han driver, mycket omtyckt. Vad som har förändrats är att supportrarnas engagemang för Obamas sakfrågor inte verkar vara lika starkt, vilket lämnar gott om utrymme för republikanerna att attackera presidentens politik, om än inte presidenten själv.
Vad som också förändrats är att presidenten inte tagit striden om sakfrågorna med samma energi som han gjorde under valrörelsen. Han håller en viss distans till den politiska processen när det gäller debatten om detaljerna. I stället för att slåss för sin politik framstår han för många som en akademiker som logiskt resonerar om vad som behöver göras.
Det här kan tyckas klokt med tanke på att paret Clintons ansats på 90-talet var den motsatta; man förberedde ett detaljerat lagförslag som Vita huset sedan, utan framgång, försökte pressa igenom kongressen. Obama har i stället gett senaten i uppdrag att ta fram ett lagförslag som han i sin tur kan godkänna. Idén är god, men Vita huset har dragit fel slutsatser när det gäller vilken roll de bör spela. Presidentens lugn och värdighet är förtroendeingivande, men oviljan till strid om sakfrågor signalerar också en svårförståelig vilja att kompromissa med motståndarna i en kongress där demokraterna har en förkrossande majoritet. Risken är att de egna väljarna blir cyniska i kölvattnet av en kampanj som handlade om förändring, och att man skapar ett ointresse för politikens innehåll. Vita huset måste våga använda presidentens popularitet för att driva igenom kärnfrågorna, även om han då riskerar att förknippas med frågor som folk ogillar. En politiker står och faller med sin politik.
För övrigt saknar jag redan Ted Kennedy.