Alliansen och Sverigedemokraterna gjorde som de aviserat, röstade fram en moderat talman och röstade bort Stefan Löfven. Dessa fem partier var klädsamt bestämda i sin uppfattning, de rödgröna partierna var klädsamt upprörda. ”Torrsim”, som statsvetaren Jonas Hinnfors kallade det. Nu börjar de verkliga regeringsförhandlingarna.
I förarsätet sitter en socialdemokrati, nöjd med valresultatet för egen del (det sämsta genom tiderna) och för de rödgröna partiernas del (samarbetet som inte är något samarbete). Men Anders Ygeman styr och ställer och pressen på Centern och Liberalerna tilltar. Några timmar efter statsministeromröstningen rapporterade Aftonbladet att ”sprickan i alliansen växer” – att L och KD inte är överens om hur SD ska hanteras.
Ingen är förvånad. Gruppledaren Tobias Billström (M) fick enligt uppgift jobba hårt i måndags för att inte få M-ledamöter att rösta på Björn Söder (SD) i talmansvalet. KD vill också att riksdagens ”icke-socialistiska” majoritet ska bestämma över regeringsbildningen. L och C tvärvägrar och kan sägas ha surrat sig vid masten nu: ”Vi regerar inte med stöd av SD”.
Socialdemokraterna har agnat betet (”vi är beredda till stora eftergifter”) och behöver nu bara vänta. Förr eller senare ringer någon upp och frågar vad som står på mittenregeringsmenyn: utbildnings- eller näringsministerposten, uppluckrade turordningsregler, höjd gräns för statlig skatt eller ett landsbygdspaket? Det kan ta tid, flera alternativ måste prövas av talmannen och L- och C-väljare måste vänja sig vid tanken. Men den avsatte Löfven har all tid i världen och på flera sätt ett drömläge.