Bristen på en vital idédebatt är slående. Det finns inget sammanhängande politiskt budskap och allt för mycket av krisen skylls på mediedrevet mot Juholt.
Men faktum är att problemen inom Socialdemokraterna inte uppkom i samband med granskningen av Juholts bostadsbidrag. Valet 2006 förlorades på grund av en politik som inte gick i takt med samtiden. Därefter talades det utan om vikten av förnyelse i fyra år utan synbart resultat. Inför valet 2010 lanserade man en politik, som var alltför lik den man förlorade valet på redan 2006. Skillnaden var att väljarna denna gång även skulle få Vänsterpartiet och Miljöpartiet med på köpet vid en eventuell regeringsbildning. Väljarna köpte inte budskapet – Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan allmän och lika rösträtt infördes.
Två partiledare har fått gå och en tredje hänger, inte utan egen förskyllan, löst. Fraktionsstriden mellan partiets höger- och vänsterfalang blir allt mer offentlig i klar strid med den tradition som dikterar att eventuella konflikter hålls under ytan.
En stor del av dessa problem hänger ihop med den förlorade regeringsmakten. Så länge man var del av ett vinnande koncept var det betydligt lättare att sopa konflikterna under mattan och underskatta behovet av genuin snarare än kosmetisk förnyelse av det politiska budskapet. Valförlusten 2006 innebar inte bara en identitetskris för partiet – som gick från att vara det statsbärande partiet till ett oppositionsparti bland andra. Förlusten innebar också att alla gamla konflikter som bubblat under ytan började koka och allt för få var beredda att skruva ned temperaturen.
Fraktionsstriden handlar om makt och inflytande – om vem det är som ska vara med och utforma partiets nya samhällsvision, som ska få Socialdemokraterna att ta tillbaka makten.
Än så länge lyser denna vision såväl som de skarpa politiska förslagen med sin frånvaro. Budskapet från partiet är splittrat. S-ledaren Håkan Juholt säger och lovar en sak medan andra ledande partiföreträdare med jämna mellanrum försöker dämpa den Juholtska entusiasmen, genom att betona att det finns en verklighet – såväl på det nationella som på det globala planet – att ta hänsyn till.
I helgen höll partiet sitt förtroenderåd. Resultatet blev tämligen skralt. Man fattade beslut om att sätta upp mål för sysselsättning och investeringar, men man avvaktar med själva utformningen av förslagen. Även denna gång är det bristen av en sammanhängande politisk vision som spökar. Man vet inte vart man är på väg. En ökad reglering av marknaden har identifierats som en vinnande fråga och rätt utformad kan den övertyga väljare, men en fråga är knappast tillräckligt för att återskapa väljarnas förtroende. För att det ska ske måste socialdemokraterna åter börja tala med en röst.