Problemet är makten
Gynnas oppositionen av rapporten från flodvågskommissionen? Ja, det är givetvis ett rimligt antagande. Om regeringen råkar i svårigheter "ska" normalt sett oppositionen vinna poäng, oavsett vilka partier som för tillfället utgör regering och opposition. Men resonemanget måste preciseras.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
För alliansen är det naturligtvis en politisk vinst om de sitter kvar ända till valet. Om statsministern, som ju är den som i första hand utpekas som ansvarig, skulle avgå är det efter allt som nu hänt fullt tänkbart att socialdemokraternas läge förbättras. Under alla omständigheter förlorar alliansen ett av sina verkliga trumfkort.
Sitter statsministern kvar finns också goda möjligheter för oppositionen att hävda att de problem som kommissionen pekat på hänger samma med socialdemokratin som parti och med Persson som person. Argumentationen är lätt att driva, men ändå alltför enkel. Också här behövs preciseringar.
Socialdemokraterna regerar obestridligen i Sverige och har i denna vända gjort så sedan 1994. I ett längre perspektiv har partiet dominerat svensk politik sedan 1930-talet. Detta är unikt i den demokratiska världen — tvåan på listan, det konservativa LDP i Japan, kommer långt efter.
Obestridligen är också Göran Persson statsminister och benämningen "systemet Persson" sammanfattar väl den ledarstil som han valt och där alla viktiga beslut ska kunna kontrolleras av statsministern själv.
Men problemet är ändå inte socialdemokratin i sig eller personen Göran Persson. Problemet är makten som sådan, maktinnehavets längd och en viss typ av inställning till den egna maktutövningen. Inget borgerligt parti i Sverige har haft kunnat dominera politiken på det sätt som socialdemokraterna gjort. Men om så hade varit fallet så hade också borgerliga politiker kunnat utveckla den inställning till regeringsmakten som nu beskrivs som typisk för Göran Persson.
@3a Text:En borgerlig statsminister, utrikesminister eller sjukvårdsminister och höga tjänstemän på borgerligt styrda departement hade kunnat göra precis samma misstag och felbedömningar som kommissionen kartlagt. Och risken hade ökat ju längre tid som hade gått sedan det senaste maktskiftet.
Inom varje regering och inom varje parti som under lång tid uppbär regeringsmakten utvecklas en kultur som i vissa lägen kan leda till att information inte förs vidare, till att ingen vågar besluta på egen hand utan klartecken från högre chef eller till att ansvariga personer utgår från att de själva inte behöver ta aktiv del i ledningen av svåra arbetsuppgifter. En sådan kultur kan också uppstå i en borgerlig regering.
Kanske uppstår den lättare om ett enda parti, oavsett vilket, dominerat under mycket lång tid och mindre lätt om regeringsmakten utövats av en koalition. Men det finns också exempel på att partier som under lång tid gör upp om det mesta också förstärker dåliga tendenser hos varandra. Ett sådant är Österrike där ett socialdemokratiskt och ett konservativt parti gjort just detta sedan 1950-talet.
Borgerliga politiker eller tidningar som antyder att bristerna i katastrofhanteringen skulle ha något unikt samband med socialdemokratin som parti har ingen trovärdighet. Socialdemokratin som politisk och ideologisk rörelse blir varken bättre eller sämre på grund av de förhållanden som kommissionen har kartlagt. Problemet handlar om att tilltron till statsmakten som yttersta garant för medborgarnas trygghet och säkerhet har skadats på grund av brister som hade kunnat uppstå även med andra partier i regeringsställning.
Staten har, oavsett vem som regerar, vissa kärnuppgifter som ingen annan kan ta över. Det är alltid statsministerns och regeringens ansvar att se till att dessa kärnuppgifter kan utföras. Just detta har man misslyckats med.