Propaganda enligt Seko
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Ett par år tidigare körde Skatteverket (som då hette Riksskatteverket) tv- och bioreklam som bland annat gick ut på att utan skatter har ungarna ingenstans att spela fotboll. Biståndsorganet Sida har satt sin logotyp på affischpelare och med hjälp av skattepengar övertygat skattebetalarna om att myndigheten bör få fler skattepengar.
Listan kan göras lång. Att myndigheter och myndighetschefer ägnar sig åt opinionsbildning — och i vissa fall ren propaganda — är inget nytt. Företeelsen har länge kritiserats, bland annat i dessa spalter.
Nytt är däremot att generaldirektörer anklagas för att bedriva borgerlig propaganda. Anklagelsen kommer från fackföreningen Sekos ordförande Janne Rudén (DN 27/2). När statliga myndighetsföreträdare framträder finns "ett sammanhängande, underliggande budskap som genomgående går ut på att marknaden och de privata företagen ska stärkas, att privatiseringar och avregleringar är av godo", säger Seko, och lyfter fram tre exempel: Mikael Sjöberg, Arbetslivsinistitutet, Ingemar Hansson, Konjunkturinstitutet, och Anders Lindström, Medlingsinistitutet.
Att dessa herrar har sagt saker som inte faller Seko i smaken är obestridligt. Att de har gjort sin stämma hörd i debatten likaså. Man kan också ge Janne Rudén rätt i den principiella invändningen; generaldirektörer bör vara försiktiga i sin roll som opinionsbildare, eftersom svenska myndigheter ska vara partipolitiskt obundna.
Men Sekos ordförande verkar i sin iver att hitta konspirationer ha förträngt att hans eget parti har innehaft regeringsmakten i 65 av de senaste 74 åren. Detta har, för att uttrycka saken milt, satt sin prägel på såväl den allmänpolitiska debatten som den statliga utnämningspolitiken.
Janne Rudéns utspel får onekligen ett löjets skimmer över sig när man tittar närmare på de tre han kritiserar. Anders Lindström är gammal ordförande för fackföreningen Sjöfolksförbundet. Givetvis är han medlem i socialdemokraterna.
Det är även Mikael Sjöberg, som till nyligen var statssekreterare åt socialminister Ylva Johansson. Ingemar Hansson har aldrig varit partimedlem men har arbetat under lång tid i regeringskansliet och tillhört "rätt" kretsar. Han har inte direkt gjort sig känd som någon regeringskritiker.
Om dessa tre utgör exempel på "borgerliga propagandister" kan man bara föreställa sig hur "neutrala" eller "socialdemokratiska" myndighetschefer skulle se ut.