Protektionism är inte svaret
Ett självklart och fullt legitimt ställningstagande för principen om kollektivavtal - eller ett föga beslöjat försvar för facklig protektionism? Hur skall man se på den demonstration med några tusen deltagare som genomfördes i Stockholm i går av sex fackförbund?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Problemet är bara att det inte hjälper mer än för stunden. Globaliseringens spöke fortsätter att smyga runt folkhemmets knutar vilka besvärjelser statsrådet Karlsson än uttalar. Rörelsen kommer inte ifrån att den förr eller senare blir tvungen att försöka hitta ett konstruktivt sätt att hantera detta problemkomplex.
Svaret på den inledande frågan är möjligen att det handlar om både och. Principen om kollektivavtalen är och förblir grunden för den svenska fackliga modellen. Utländska företag som permanent etablerar sig i Sverige måste självklart godta spelreglerna.
Men i och med EU:s utvidgning är förutsättningarna i övrigt i hög grad förändrade. EU:s fyra friheter, bl a den om fri rörlighet för tjänster mellan EU:s medlemsländer, gör att det numera finns en rättslig grund för företag i de tidigare kommunistiska öst- och centraleuropeiska länderna att konkurrera också på de västeuropeiska marknaderna. Protektionismen blir en frestelse för dem som försvarar det bestående.
Vad har till exempel ett lettiskt företag, okänt utanför hemlandets gränser, för konkurrensmedel? I ett senare skede, när man meriterat sig på de västliga marknaderna, kan man konkurrera med både pris och kvalitet. I begynnelsen finns inte mycket annat än priset att ta till.
En sak är oseriösa företag, som opererar på eller över gränsen för det rent kriminella. De skall självklart hållas efter.
Lika enkelt är det inte om det handlar om ett seriöst företag. Ett sådant som Laval un Partneri, som jagades bort från skolbygget i Vaxholm av Byggnads - trots att det hade ett lettiskt kollektivavtal och var berett att teckna avtal på Byggnads lägsta nivå, 109 kronor i timmen.
Två principer kolliderar - den svenska kollektivavtalsmodellen och EU:s fria rörlighet. I första ronden vann försvararna av det bestående. De lettiska byggnadsarbetarna fick känna av det svenska fackets hårda bandage, inklusive rena huliganfasoner, och skickades hem till arbetslösheten i Riga. Byggnads annons i lettiska tidningar om att detta gjordes för deras eget bästa blev knappast någon större pr-framgång bland dem den riktade sig till.
Byggnads och den svenska fackföreningsrörelsen har ändå ett, låt vara snävt definierat, partsintresse att falla tillbaka på. Regeringen borde ha ett bredare perspektiv.
Regeringen vet ju att protektionism är en dålig affär för alla, i synnerhet för små exportberoende länder som Sverige. Svenska företag tjänar stora pengar på EU:s inre marknad. Nu vill de nya EU-länderna också vara med och konkurrera så gott de kan. Vem kan förmena dem den rätten?
Men naturligtvis är det besvärligt med nya konkurrenter. Risken finns att de blir framgångsrika, och konkurrerar ut svenska företag. För dem som drabbas blir det en svår omställning, men för ekonomin i stort innebär konkurrensen att varorna blir bättre och billigare. För de nya länderna medför processen ett ökande välstånd både för samhälle och individer - vilket gör att de så småningom rent av kan bli en marknad för svenska kvalitetsprodukter.
Och för övrigt verkar ju processen inte bara i en riktning. När framgångsrika svenska företag ökar sina marknadsandelar i andra länder bidrar de förstås också till en omstrukturering i globaliseringens tecken, smärtsam för de drabbade.
Vi lever i en ny tid och protektionism är verkligen inte svaret. Det vore klokt av facket att inse det och inta en mer modest attityd.