Storbritanniens ekonomi är betydligt sämre än Frankrikes, och de föreslagna sparpaketen betydligt tuffare. Ändå råder för närvarande ett stoiskt lugn norr om den engelska kanalen, samtidigt som Frankrike lamslås av strejker. Som mest har tre miljoner på olika sätt deltagit i de franska protesterna.
Förklaringen till lugnet i norr är rimligen att britterna själva valt väg. Finanskrisen har slagit hårt och blottlagt ett sedan många år högt kostnadsläge. Tories och Liberaldemokraterna gick i våras till val på att få tillbaka en ekonomi i balans och fick väljarnas förtroende.
Gordon Brown och Labour, som valdes bort, talade också om att minska budgetunderskottet, men hade inga trovärdiga förslag för hur det skulle gå till. Till exempel föreslogs statliga utförsäljningar som ett sätt att mildra effekterna av besparingarna. En privatisering av kanaltunneln till Frankrike var ett av förslag.
Den brittiska regeringen kritiseras nu (från oppositionen men också från svenska forum som vänstertidningen Dagens Arena) för att bedriva slakt av välfärden. De närmaste fyra åren kommer nästan en halv miljon offentliga jobb att försvinna.
Men det säkraste sättet att slå mot välfärden vore att fortsätta låta statsskulden skena, att addera budgetunderskott på omkring tio procent av BNP varje år. Storbritannien måste både gasa och bromsa och det är vad finansminister George Osborne nu försöker. Det är av oerhörd vikt att nu också investera i nya jobb och skapa framtidstro.
I Frankrike koncentreras kritiken av president Nicolas Sarkozy mot den pensionsreform som kan röstas igenom av senaten redan i dag, fredag. Och särskilt mot höjningen av den lägsta pensionsåldern, från 60 till 62 år. Full pension uppnås med det nya förslaget vid 67 års ålder (mot tidigare 65).
Strejker är visserligen närmast en kulturyttring i Frankrike. Att motorvägar, hamnar och flygplatser korkas igen av arga bönder, fiskare eller (fyll i valfri yrkesgrupp) hör sedan länge till vardagen. Men i detta fall handlar det ändå om någonting annat.
Protesterna nu är allt annat än stillsamma och polis har fått tillkallas för att säkra tillgången på bränsle till viktiga samhällsfunktioner sedan oljeraffinaderier satts i blockad. De flesta som deltog i aktionerna på torsdagen var paradoxalt nog studenter och unga.
Sarkozys ledarstil är att visa sig beslutsför, att peka med hela handen och köra över motståndet i stället för att inbjuda till dialog. Och genomgripande pensionsreformer är verkligen inte något som lämpar sig för detta.
Frankrikes ekonomi är inte bra, men långt ifrån så dålig som grannländernas. Det franska folket misstänker nu att den lynnige presidenten genomför beslut han vill ha, med krisen blott som en ursäkt. Och nu har man tröttnat. Därav protesterna.