Prov gynnar de svaga
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
När statsminister Göran Persson eller skolminister Ibrahim Baylan ska förklara varför var tionde elev kan tillbringa nio år i svensk grundskola utan att bli godkänd i svenska, engelska eller matematik heter det att skolan saknar resurser, att friskolorna skapar segregation eller att många invandrare gör att resultaten sjunker. Uppsalas skolkommunalråd Stavros Giangozoglu tyckte dessutom att lärarna ägnade sig åt "gammaldags katederundervisning" och visade därmed att han inte har tagit del av de senaste decenniernas skoldebatt.
Att den svenska grundskolan misslyckas med sin huvuduppgift - att förmedla grundläggande kunskaper till alla elever - står klart för var och en med ögon att se med. Men socialdemokraterna har valt att blunda, alternativt att skjuta skulden på allt och alla utom den egna skolpolitiken.
Ett undantag märks i Haninge. Kommunens högste ansvarige skolpolitiker, Robert Noord (s), visade i går på DN Debatt att det finns ett annat sätt att attackera problemen: "Skolan har en avgörande betydelse för om eleven når målen eller inte. Men då gäller det att skolan arbetar på ett sätt som är gynnsamt för elevernas lärande och utveckling."
Det låter som självklarheter. Men så är inte fallet. Haningepolitikern beskriver hur man har kraftigt förbättrat elevernas läsförmåga genom tydliga mål som följs upp med prov redan i årskurs ett. Krutet satsas på läsförståelse, eftersom läsning är nyckeln till kunskap i alla ämnen. Vinnarna är de elever som behöver mest hjälp. Först utvärdering, sedan uppföljning. Och det alltså redan från början.
Just detta att sätta in resurserna - såväl prov som extrahjälp - tidigt verkar vara en särskild socialdemokratisk stötesten. Nationella prov i årskurs tre ses som ett "hot". Att låta nioåringar som inte hänger med i undervisningstempot få ett extra år på sig leder enligt statsministern till en "sorteringsskola". Hans recept är i stället att eleven får ett extra år på gymnasiets individuella program. Sextonåringar kan tydligen sorteras.
I Haninge har andelen elever som har nått de uppsatta läsmålen ökat från 60 procent till 88 procent på bara ett år. När Robert Noord beskriver vad som har förändrats handlar det om att "vi tydligare har talat om kunskap och lärande". Det är bara
halva sanningen. Framgången ligger förstås i att man har gått från ord till handling.
Det sticker säkert i många socialdemokratiska ögon att partivännerna i Haninge genomför samma läsutvecklingsprojekt som infördes i Stockholm under folkpartisten Jan Björklunds ledning.
Men partitaktik av det slaget är knappast något som intresserar Haninges elever. Förmodligen föredrar de att läsa en bok.