Psykologi bakom finanskrisen
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Den respekterade amerikanske forskaren Nicholas Barberis lanserade i ett föredrag på SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) teorin att psykologi spelade en stor roll. Och mycket tyder på att han har rätt. Naturligtvis finns det en rad ekonomiska förklaringar till krisen - som dålig insyn, komplicerade lånepaket, orimligt stora lån till personer som inte hade råd med dem och en lång period av positiv ekonomisk utveckling som många trodde bara skulle fortsätta.
Men många av de beslut som fattades av de amerikanska finansinstituten påverkades säkerligen av de psykologiska faktorer som Nicholas Barberis redogjorde för. Man fattade helt enkelt felaktiga beslut som man kanske innerst inne inte riktigt trodde på. Nicholas Barberis åberopade psykologisk forskning som han sedan tillämpade på beslutsfattare på finansinstituten.
En sådan faktor är en stark tendens att samtycka med gruppen, även om man egentligen inte tror på gruppens förslag. Det hänger ihop med det mänskliga behovet att vara omtyckt och accepterad, visar många vetenskapliga försök. Tendensen är särskilt stark om gruppen upplevs som viktig. Det kan ha lett till att somliga bankmän och handlare såg problem men höll tyst för att ställa sig in hos gruppen.
Den här tendensen hänger nära ihop med det som Nicholas Barberis kallar för grupptänkande, det vill säga att folk avstår från att lägga fram avvikande åsikter för att inte skapa problem. Gruppen brukar också utöva ett visst psykologiskt tryck på avvikare att inte bråka. Tvärtom kan grupptrycket leda till att somliga uttrycker särskilt extrema åsikter för att imponera. Som några exempel på vad grupptänkandet kan åstadkomma nämnde Nicholas Barberis upptrappningen av Vietnamkriget och CIA:s uppfattning att Irak hade kärnvapen.
Så finns förstås den vanliga åsikten att man ska anpassa sig till vad chefen eller någon annan auktoritet säger, även om man inte riktigt tror på det själv. Den tendensen har bekräftats i många psykologiska experiment. Och så den gamla vanliga ovanan att skylla på någon annan, i det här fallet banken som lånar ut, den som förhandlar om lånet, investeringsbanken eller den instans som rankar banker och institutet etc.
Allt det här plus naturligtvis en rad ekonomiska faktorer bidrog säkert till att det dröjde så länge innan finanskrisen upptäcktes, trots vissa varningar, och att det tog så lång tid, åtminstone i USA, innan politikerna agerade. Resultatet blev den fatala brist på förtroende som nu har lett att det nödvändiga flödet av krediter nästan stoppat upp.