Är partierna verkligen överens om att avskaffa tv-licensen? Och vad vill de i så fall ersätta den med? Beskeden under veckan har varit motstridiga. Tidningen Resumé hävdar att partierna i public service-kommittén enats om skattefinansiering och att kopplingen till innehav av tv-apparat försvinner. Den moderate riksdagsmannen Gustaf Hoffstedt uttrycker sig på liknande sätt, medan Gunilla Carlsson (s), ordförande i riksdagens kulturutskott dementerar.
Moderaterna har i grunden en syn på public service- företagens framtid som starkt avviker från den som omfattas av övriga partier. M anser egentligen att public service bara ska ha ett snävt uppdrag som komplement till kommersiella aktörer medan FP, C och KD, liksom Socialdemokraterna, står för public service med ett brett tilltal och utbud. Finansiering av public service via skatten och statsbudgeten passar logiskt ihop med den moderata grundinställningen, eftersom det då blir möjligt för politiska instanser att styra tilldelningen av pengar – vilket givetvis också innebär att företagens självständighet riskeras.
Samtidigt är det uppenbart att dagens licenssystem med koppling till innehav av tv-apparat knappast kan upprätthållas när allt fler ser på tv på datorn eller i mobilen. Men det betyder inte att M-modellen är den enda möjliga. Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna vill ha ett avgiftssystem där avgifterna tas in tillsammans med skatten, men aldrig hamnar i statens budget. Mot kulturministerns vilja fick utredningen om licenssystemets framtid i uppdrag att studera båda dessa alternativ.
Utredningen blir klar i september och utredaren själv, Martin Holmgren, vill inte kännas vid uppgifterna om att enighet redan har uppnåtts. Tillsammans med dementin från S betyder det rimligen att den förutsättning för enighet som finns är att man väljer ett avgiftssystem där pengarna går direkt till företagen utan att ta vägen över statsbudgeten.
Det är också den rimliga lösningen. Dels för att public service med bred inriktning är att föredra framför den snäva inriktning som kulturministerns parti önskar. Dels för att endast ett avgiftssystem där pengarna aldrig passerar statskassan ger rimliga garantier för den journalistiska självständigheten. Motsatt ordning förvandlar public serviceföretagen till statliga myndigheter bland andra, med alla de långsiktiga risker som detta innebär.