Det är ganska självklart, och verkligen inget att vare sig förvånas eller moralisera över, att listor på saknade som tillkommer under så kaotiska förhållanden som ofrånkomligen utmärker en så omfattande katastrof som den nu aktuella blir osäkra. Fler kan anmäla samma person som saknad. Personer som finns i landet, men inte i katastrofområdet, kan bli anmälda för att de kanske inte hört av sig hem på några dagar. Dessutom dröjer det innan man får överblick över en katastrof av denna omfattning.
Det kan vara värt att komma ihåg att den högsta siffra för saknade, som meddelades av statsministern vid en av presskonferenserna i förra veckan, var så hög som 3 559.
Sedan några dagar är siffran på saknade fixerad till 1 903, uppdelade i två kategorier med 702 i den "kvalitetssäkrade" kategorin, och 1 201 i den något mer osäkra.
Nu är sedan några dagar dessa listor överlämnade från UD till polisen, där de med hänvisning till sekretesslagen omedelbart hemligstämplades. Detta beslut föregicks av en mycket tydlig fingervisning från statsminister Göran Persson, som i typisk stil förklarade att det visserligen stod polisen fritt att offentliggöra listorna men att polisen i så fall också fick ta ansvaret för följderna.
Risken för inbrott, och påståenden om att sådana inträffat i saknade familjers hem, är det skäl för fortsatt sekretess som redovisats från regeringens sida. Det är i och för sig en invändning som inte utan vidare skall viftas bort. Men fakta i målet tycks i varje fall tills vidare vara att ytterst få, om än något, sådant inbrott faktiskt inträffat.
Mot denna risk måste ställas den stora fördel som det skulle innebära för det fortsatta identifieringsarbetet att man snabbt fick en lista över saknade som var betydligt kortare än den nuvarande, och därmed både mer relevant och lätthanterlig. Och alldeles bortsett från den rena nyttoaspekten är det faktiskt rimligt att även allmänheten får en samlad och öppen redovisning för vilka som saknas.
Men sekretesslagen då? Lägger inte den hinder i vägen? Jovisst, men som de flesta lagar har den en nödutgång. Som Expressens Eric Erfors förtjänstfullt påmint om finns det i lagens kapitel 14:8 en bestämmelse som ger regeringen rätt att "förordna om undantag från sekretess när det är påkallat av synnerliga skäl".
Nog måste väl annandagens flodvågskatastrof anses vara en händelse av en sådan dignitet att man kan tala om att "synnerliga skäl" föreligger för ett undantag?
Till saken hör ju också i hög grad att riksdagen under de närmaste dagarna i expressfart kommer att besluta om en lagändring som gör det möjligt att utnyttja det s k PKU-registret i identifieringsarbetet efter flodvågskatastrofen. PKU-registret innehåller blodprov från barn födda 1975 och senare. Det skall uteslutande användas för forskningsändamål. Men nu ändras alltså lagen - och uppenbarligen är flodvågskatastrofen i det sammanhanget en händelse som väl faller inom den kategori för vilken undantag kan göras.
Varför denna inkonsekvens? Ofrånkomligen tränger sig frågan på om det till äventyrs finns några andra - för regeringen inte nödvändigtvis smickrande - skäl än det angivna för att inte offentliggöra listorna.