Putins självmål
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det låter ju bra, för att inte säga rent av sympatiskt. Andra inslag i talet gör dock att tvivel uppstår både när det gäller hur den ryske presidenten definierar begrepp som frihet och demokrati och graden av allmän trovärdighet i hans proklamation.
Vladimir Putin har nu varit president i fem år. Under dessa år har utrymmet för andra röster än presidentens egen stadigt krympt. De oberoende och samhällskritiska tv-kanaler som fanns när Putin trädde till, och som var de enda massmedierna med genomslag på nationell nivå i Ryssland, har gradvis snöpts. Den politiska makten har systematiskt centraliserats till Kreml.
Det är för mycket sagt att Sovjetunionen håller på att återuppstå — men att utvecklingen går åt fel håll och att friheten för alternativa idéer och röster minskar är tyvärr en ofrånkomlig slutsats av Putins maktperiod.
I sitt tal meddelade Putin att "Sovjetunionens kollaps var århundradets största geopolitiska katastrof". Men Sovjetunionen var ju ett "folkens fängelse" i minst lika hög grad som Tsarryssland, som ursprungligen åsattes detta epitet av Lenin. En konstlad statsbildning som Sovjetunionen krävde diktatur och repression för att kunna hålla de förtryckta folken kvar i unionen och överleva.
När systemet inte längre orkade upprätthålla repression och kontroll bröt det samman och Sovjetunionen föll ihop som det korthus den visade sig vara. Den som sörjer Sovjetunionen och samtidigt säger sig vara för demokrati och frihet får oundvikligen problem med trovärdigheten. Det är nämligen uppfattningar som är lika oförenliga som eld och vatten.
Lite misstänksam blir man förstås också när president Putin fastslår att det är "Ryssland och ingen annan (som) ska bestämma hur och när den ryska demokratin skall utvecklas".
Detta uttalande mer än antyder att det skulle finnas någon sorts hemmatillverkad rysk definition på demokrati som man kan misstänka avviker från den gängse definitionen, vilken ingalunda är i behov av några kompletteringar i uttunnande riktning.
Som alltid, men denna gång mer dämpat än vid de flesta andra tillfällen, angrep Putin de baltiska staterna — i synnerhet Lettland och Estland — för påstådda brott mot de ryskspråkigas mänskliga rättigheter.
Sedan de baltiska staterna förra året blev medlemmar av såväl EU som Nato har den propagandan definitivt passerat sitt bästföredatum. Den ryske presidenten bör påminna sig — och i långt högre grad än vad som nu sker — också påminnas om vad som i åratal pågått i Tjetjenien.
— De som själva inte respekterar, inte iakttar eller inte förmår värna de mänskliga rättigheterna har inte rätt att kräva att de mänskliga rättigheterna skall skyddas, sade han i en halsbrytande formulering.
Tala om ett retoriskt självmål av det praktfullare slaget.