En politiskt medvetslös reporter i Dagens eko frågade i söndags utrikesminister Carl Bildt vilket ansvar Europa och EU har för krisen i Ukraina. Vi har veterligen inte invaderat någon, blev svaret.
Under de år som gått sedan murens fall och Sovjetunionens upplösning har en gemensam europeisk fredsordning byggts upp – med Rysslands aktiva bistånd och anslutning. Det är den ordningen som Vladimir Putin nu åsidosätter, med resultatet att Europa befinner sig i den farligaste krisen sedan Warszapaktens invasion av dåvarande Tjeckoslovakien i augusti 1968.
Alla kommentarer, från EU, Nato, USA, FN:s generalsekreterare och andra varierar samma tema. Ryssland åsidosätter just nu allt från FN-stadgan till de avtal som reglerar förhållandet mellan Ukraina och Ryssland efter Sovjetunionens upplösning och villkoren för att Ryssland ska få behålla flottbasen på Krim. I stället ser vi en regelrätt invasion, följd av en ockupation.
Den europeiska fredsordning som vuxit fram bygger på att de gränser som rådde vid det kalla krigets slut ska respekteras – inklusive de inre gränser som rådde inom den dåvarande Sovjetunionen. Fredsordningen har inneburit militär avspänning och att främmande trupp dragits tillbaka från tidigare ockuperade länder.
De stater som återinträtt som självständiga aktörer på den internationella arenan har själva kunnat välja om de vill ansluta sig till internationella respektive överstatliga organisationer som Europarådet och EU eller till det militära samarbetet inom Nato. De som inte varit redo för EU-medlemskap har fått möjlighet att teckna långtgående frihandels- och samarbetsavtal och Nato har utsträckt möjligheten till samarbete också med länder som inte är medlemmar, som Ukraina. Också Ryssland har på olika sätt deltagit i och dragit nytta av denna process.
Åtminstone sedan kriget mot Georgien 2008 har den ryska statsledningen bytt kurs. Målet är inte längre att samverka med likaberättigade grannstater utan att återföra så mycket som möjligt av den gamla Sovjetunionens område under rysk kontroll. Det handlar givetvis om traditionell stormaktspolitik, men i grunden ännu mer om rädsla för att de demokratiska omvälvningarna på allvar ska spridas också till Ryssland, kanske som en konsekvens av att landets ekonomi långsiktigt ter sig allt mer osäker. Genom att så långt som möjligt bygga upp en mur mot det demokratiska Europa ska det auktoritära maktsystem som Putin byggt upp bestå långt fram i tiden.
I går inledde ryska marinstridskrafter en överraskande stormanöver i Östersjön. Också den är ett led i strategin att med hot, bluff och våld försöka tvinga sig till fördelar som man inte kan få på annat sätt. Kortsiktigt kan man demonstrera styrka, långsiktigt exponerar man sin svaghet.