Konstitutionsutskottet (KU) kommer inte att hålla några utfrågningar om turerna kring försvarssamarbetet med Saudiarabien i vår. Utskottets besked var inte oväntat. Anmälningar som kommer in till konstitutionsutskottet efter den första februari får enligt praxis vänta till nästa år. Men det här är inte vilken fråga som helst. Försvarssamarbetet ställer flera principiellt viktiga frågor på sin spets. Det fanns därför goda skäl att diskutera om ärendet skulle ges förtur.
Enligt KU:s ordförande Peter Eriksson (MP) kan utfrågningarna ske tidigast i höst. Under tiden ska KU:s kansli inleda granskningen av affären så fort det är praktiskt möjligt. Materialet är omfattande. Det kommer att ta tid att ställa samman ett tillräckligt underlag så att utskottets ledamöter kan få en samlad bild av vad som hänt.
Beslutet att vänta med utfrågningarna framstår därför som klokt. Det finns visserligen ett brännande behov av att utröna vad som gått snett, men man vinner inget, utom en och annan billig politisk poäng, på att hålla utfrågningen innan man satt sig in i sakfrågan så långt som det är möjligt.
KU:s beslut utesluter dock inte att andra aktörer under tiden klargör vad som hänt och om gällande lagar och regelverk behöver förändras. Under gårdagen beslutade ett enigt försvarsutskott att bjuda in Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) för att bland annat förhöra sig om dess uppdragsverksamhet. Det är en viktig fråga att utforska. Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, har exempelvis konstaterat att ökande krav på FOI att själva hitta kunder för att finansiera sin verksamhet kan ha påverkat hanteringen av den militära samverkan med Saudiarabien. Det är en rimlig slutsats.
Det är en märklig ordning att en myndighet, som sorteras in under försvarsdepartementet och som på sin webbsida betecknar sig som ”ett av Europas ledande forskningsinstitut inom försvar och säkerhet” är uppdragsfinansierat. I praktiken innebär det att FOI prissätter och säljer sina tjänster på marknaden. 2010 stod statsanslagen för 14 procent av myndighetens intäkter. Det är uppenbart att det finns incitament att tänja på regelverken.
Men man får heller inte glömma bort ett av de andra principiella problem som belysts den senaste veckan. Att samarbetet mellan de berörda myndigheterna och departementet tycks ha blivit allt för nära och informellt. Att man struntar i att ministerstyre inte får förekomma och tycks ha glömt att myndigheterna har en långt gående självständighet. I synnerhet tycks denna sammanblandning av roller prägla försvarsdepartementet. Men det finns anledning att misstänka att denna kultur även spridit sig till andra departement och myndigheter. Det är olyckligt. Det informella samarbetet ökar uppenbarligen risken för felgrepp. Det finns därför all anledning för självrannsakan och bättring.