Räntevapnets begränsningar
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Riksbanken ser inget starkt inflationstryck för Sveriges del ens på två eller tre års sikt. Den konstaterar att importpriserna inte ökat så mycket som man väntat, att arbetslösheten stigit, liksom produktiviteten. Den noterar också att treåriga löneavtal just blivit klara inom industrin och handeln, vilket minskar osäkerheten om löneutvecklingen.
Slutsatsen av detta är att inflationstrycket minskar och att det därmed fanns ett utrymme för att sänka räntan.
Från stats- och finansministrarna kunde riksbankschefen Lars Heikensten i går inkassera nådigt bifall för räntesänkningen.
Bägge tycks mena att utsikterna att snabbare komma ur konjunkturnedgången och att få ner arbetslösheten nu ökat. Det kan nog stämma, marginellt. Den som följer debatten kan få intrycket att landets ekonomi står och faller med penningspolitiken.
Men det är, som riksbankschefen i går med all rätt framhöll, att visa en överdriven tilltro till penningpolitikens betydelse. Vill man få fart på ekonomin och få ner arbetslösheten torde det vara långt viktigare att koncentrera sig på företagsklimatet än att gräva ner sig i räntenivåerna.
Med den lägsta räntan på 100 år är räntevapnet under alla omständigheter rimligen i det närmaste förbrukat för överskådlig tid. På något eller några års sikt är det rimligen troligare att räntan börjar gå upp igen än att den sjunker ytterligare.
Riksbanken kan kratta manegen för regeringens ekonomiska politik, men den kan inte föra den ekonomiska politiken i regeringens ställe.
Att en del viktiga strukturreformer genomfördes främst på 1990-talet, ofta mot socialdemokratins mer eller mindre tydligt uttalade motstånd, är förklaringen till att inflationen bringats under kontroll och att ekonomin ser bättre ut.
Men passiviteten under den nuvarande regeringen gör att den långsiktiga ekonomiska bilden ser alltmer bekymmersam ut. Ett nyföretagande som för närvarande närmast sjunker, en ökande arbetslöshet och alltjämt mycket höga sjuktal är exempel på problemen. Det krävs långt mycket mer än penningpolitik för att lösa dem.
Frågan är hur länge vårt relativt gynnsamma läge består. Obalanserna i den amerikanska ekonomin, de väldiga budgetunderskotten, kan spilla över på världsekonomin på ett sätt som påverkar också oss negativt — även om det knappast sker före presidentvalet.