Om den första tv-sända amerikanska presidentvalsdebatten vanns av Mitt Romney stod Barack Obama som segrare efter den andra. President Obama har nu chansen att återta initiativet under de veckor som återstår av valkampanjen. Och av de två kombattanterna är Obama rätt person att (fortsätta) leda landet.
Han har visserligen inte motsvarat de högt ställda förväntningarna och många beslut, till exempel sättet som den amerikanska staten understött sin fordonsindustri, ter sig märkliga ur svensk synvinkel. Men Barack Obama företräder samma grundläggande värderingar som europeiska liberaler.
Den som bara uppehåller sig vid sakpolitiska skillnader kan förledas tro att åsiktsgapet mellan svenska och europeiska liberaler å ena sidan, amerikanska å andra sidan, är milsvitt. Nästan som vore de bärare av två helt olika ideologiska traditioner. Från svensk liberal horisont är det till exempel svårt att förstå Demokraternas motstånd mot skolpeng och starka tilltro till den federala statsmakten. Inom dessa områden kan Republikanernas ståndpunkter kännas rimligare. Och självklart vill både Obama och Romney ta ansvar för sitt lands ekonomi, balansera budgetunderskottet och banta den amerikanska statsskulden.
Men politik handlar om mer än att ta ställning i enskilda frågor. I botten finns värderingarna som håller samman den politiska övertygelsen. Här framträder tydligt skillnaden mellan dagens demokrater och republikaner, samtidigt som den visar amerikanska och europeiska liberalers idégemenskap.
Liberaler har alltid hävdat individens rätt och möjlighet att förverkliga sina egna livsprojekt, och har inte varit främmande för att genom sociala reformer även använda statsmakten för att öka den enskildes chanser. Detta betyder inte att man anser staten stå över individen, men att man, till exempel, ser vikten av en välfungerande skola för alla.
Denna skillnad i politisk grundsyn – så mycket viktigare än hur den amerikanska medelklassen ska beskattas – tydliggjordes under debatten. När Obama gjorde en poäng av att den första lag han skrev under som president förbjuder lönediskriminering av kvinnor, kontrade Romney med att det var viktigt att vara flexibel med kvinnliga anställda, så att de kunde gå hem tidigare för att hinna laga middag åt familjen. Det syntes när Romney talade om illegala invandrare, medan Obama hänvisade till papperslösa arbetare.
Det är denna skillnad i grundsyn som gör att Obama och Romney landar i helt skilda ståndpunkter i synen på samkönade äktenskap, om allmän sjukförsäkring och vikten av att inte skära ner stödet till omfattande sociala program.
Att Romney själv inte står lika långt till höger som många av hans uppbackare är i sammanhanget en klen tröst. Det krävs mer för att vara rätt man för presidentposten.