Härliga tider, strålande tider för svensk ekonomi. Produktiviteten i industrin ligger på fjärde plats i den industriella världen. Jobben blir fler och arbetslösheten minskar. Då borde allt vara frid och fröjd. Men kanske ändå inte.
I förra veckan ordnade SNS ett seminarium med rubriken Tillväxt i otakt. Det syftade på att industrin går som tåget men utan att nya jobb skapas, medan tjänstesektorn, där de nya jobben ska komma, har en dålig produktivitet som placerar Sverige på föga hedrande artonde plats på OECD:s rankinglista. Det innebär alltså att de produktiva jobb som eventuellt försvinner i globaliseringens spår ersätts av mindre produktiva jobb i tjänstesektorn.
En förklaring till den höga produktiviteten i industrin är de liberaliseringar och regeländringar som gjordes på 90-talet. Det tar ett tag innan sådana reformer slår igenom. Men sedan några år har inga nya reformer genomförts. Betyder det att produktiviteten kommer att klinga av med åren?
Ständiga reformer är en förutsättning för att Sverige ska klara av de krav som globaliseringen ställer. När vi inte kan konkurrera med låga löner måste vi i stället konkurrera genom att ständigt vara i den tekniska framkanten och genom att ha den bäst utbildade arbetskraften och den effektivaste organisationen.
Ingen tror att det blir särskilt många nya jobb i industrin. De nya jobben ska komma i tjänstesektorn, men där är produktiviteten alltså lägre. Risken är att jobben blir fler men att den ekonomiska utvecklingen ändå blir sämre än förut. Hur ska man undvika en sådan utveckling?
Experterna tycks vara relativt eniga om vilka åtgärder som krävs. Det är framför allt strukturreformer, forskning och utveckling och en ökning av arbetsutbudet. Det betyder bland annat att öppna fler branscher för konkurrens, inte minst den offentliga sektorn, att stimulera tjänstesektorn och minska statens ägande av företag.
Den utspridning av högskolorna över hela landet som socialdemokraterna hade som mål framstår i det här ljuset som fullständigt felaktig. Varför ska just 50 procent av alla ungdomar gå just i högskolan? Målet måste i stället vara bästa tänkbara kvalitet i forskning och undervisning, även i mer praktiska ämnen. De allra bästa forskarna borde samlas på några få toppuniversitet. Nu splittras forskningen och flera högskolor uppnår inte acceptabel nivå.
Dagens forskningspengar kommer i oroväckande hög grad från några få stora företag. Skulle de flytta utomlands blir effekten enorm. Det är i de mindre och medelstora företagen de nya jobben kommer, sägs det, men svensk politik är i alltför hög grad inriktad på stora företag. Kanske borde man också satsa mer på redan existerande mindre företag än att försöka få i gång nya.
Att öka utbudet av arbetskraft är ju regeringens mål, och det ser ut som om politiken på det området i stort sett sammanfaller med ekonomernas rekommendationer. Det gäller att se till att trösklarna till arbetsmarknaden sänks, t
ex genom att sänka skatten för dem som arbetar och minska marginaleffekterna för dem som redan jobbar.
Däremot går ekonomernas rekommendationer på tvärs mot de fackliga kraven i avtalsrörelsen. Där spelar ju höjda lägsta löner en stor roll. Men just genom att höja lönerna för dem som ska in på arbetsmarknaden, ungdomar och invandrare, gör man dem mindre attraktiva för arbetsgivarna.
En som aldrig har jobbat förut på en svensk arbetsplats gör givetvis inte ett lika bra jobb den första tiden som den som har jobbat förut. En hög ingångslön gör att arbetsgivaren då hellre tar en person med tidigare erfarenhet av arbetslivet, även om konkurrenten har en lämplig utbildning. Erfarenheten visar att anställda med mycket låga löner snart brukar byta arbetsuppgifter och få högre lön.
Rörlighet och förändringar är lösordet för dagen. Men inte ens världens modernaste folk, som ju svenskarna kallas numera, är särskilt förtjust i reformer. Ändå är tillfället det rätta just nu
när ekonomin går bra.
Förr eller senare vänder konjunkturen nedåt och då blir allting mycket svårare, i synnerhet om de nya jobben i tjänstesektorn skulle utebli eller ge betydligt sämre löner än de industrijobb som försvinner.
gunvor.hilden@comhem.se