Uppsalas gymnasieskolor beslutade på fredagen att åter släppa in de politiska partier som vill sätta upp bokbord på skolorna inför valet. Det var ett riktigt beslut då eleverna annars gått miste om en viktig kontaktyta med politiken. Bokborden är ett tillfälle att få information men också att möta partiernas företrädare, att ställa frågor och få respons. Den direktkontakten kan aldrig ersättas av paneldebatter som mer får formen av envägskommunikation.
Skälet till att säga nej var naturligtvis bråket kring Sverigedemokraternas närvaro på Bolandsskolan i början av mars. Partiets ungdomsförbund SDU:s bokbord attackerades och polis fick kallas till skolan.
Men Skolverkets jurister gjorde bedömningen att det är alla eller ingen som gäller. Grundlagen går före skollagen och ett parti kan inte stängas ute på grund av sina åsikter, inte ens om dessa till exempel skulle strida mot skolans egen värdegrund.
Den enkla vägen, som Uppsalaskolorna först valde, var att stänga ute politiken. På så vis hade man sluppit bråk och inte heller kommit i konflikt med juridiken.
Men skolan har också ett demokratiuppdrag. Den har en skyldighet att orientera eleverna i vårt politiska system och de skillnader mellan partierna som valet handlar om. På det här sättet kommer många förstagångsväljare på Uppsalas gymnasier att ha ett underskott av information inför höstens val. Paneldebatter kan man lika gärna se på tv.
Det finns en möjlighet att utestänga ett parti från skolan. Det är om man på förhand kan påvisa att besöket får negativa konsekvenser för ordningen. Men eftersom dylika bråk oftast uppstår på plats (som på Bolandsskolan) är det knappast en framkomlig väg.
Skolan bör nu i stället inrikta sig på de egna eleverna. Om de är väl förberedda på de budskap som kommer att framföras vid partibesöken minskar risken för upprörda känslor vid direktkontakten. Och om de är väl förtrogna med de demokratiska spelreglerna, att bekämpa andra åsikter med argument och med rösträtten, kan eleverna också få verktyg att bemöta till exempel Sverigedemokraterna.
Vid minsta tecken på oro, eller om besöken föregås av hot, måste naturligtvis aktiviteten avbrytas omedelbart. Men skolan kan inte på förhand kapitulera för våldstendenser. I den andra vågskålen ligger den demokratiska förlusten.
Det är Sverigedemokraterna och deras främlingfientlighet som problemet gäller. Skolorna är ingalunda ensamma om att ha svårt att tackla partiet, att "ta debatten". Men även skolorna är skyldiga att försöka. Och försöken får inte bli aningslösa och utan noggranna förberedelser.