En ny skiljelinje i svensk politik börjar skönjas. På ena sidan finns partier som omprövar sin politik, lär av och tar ansvar för tidigare misstag och pekar ut nya vägar framåt. På den andra sidan återfinns bakåtsträvarna.
När folkpartiet i går presenterade en ny skolrapport var det tydligt att partiet tillhör den första kategorin. Självkritiskt erkänner partiets frontfigur i skolfrågor, Jan Björklund, tillsammans med partiledaren Lars Leijonborg att en del av problemen i skolan beror på beslut som folkpartiet har varit med om att fatta.
Framför allt gäller det den tio år gamla läroplanen som den dåvarande borgerliga regeringen med brett politiskt stöd drev igenom i riksdagen i början av 90-talet.
Allt i detta beslut var naturligtvis inte fel. En av de främsta förtjänsterna var att det relativa betygssystemet avskaffades. Numera ska varje elev enbart bedömas efter vad han eller hon själv presterar i stället för att som tidigare jämföras med klasskamraterna. En annan fördel var att det sattes upp mål över vad eleven skulle ha lärt sig efter nio år i grundskolan.
Problemet, som folkpartiet nu pekar på, är dels att kunskapsmålen formulerades för otydligt, dels att det inte finns några kontrollstationer på vägen. Betyg ges inte förrän i årskurs åtta, och några tydliga delmål som ska ha uppnåtts efter vissa år för att eleven ska få gå vidare finns inte.
Detta borde naturligtvis ändras. Precis som folkpartiet påpekar behövs en kontrollstation på ett tidigt stadium, exempelvis i årskurs tre. De som då visar sig behöva extra hjälp kan få det tidigt. I dag slussas elever vidare genom hela grundskolan bara för att sedan hamna på det individuella programmet.
Förutom att det är ett enormt resursslöseri är det att göra eleverna en riktig björntjänst. Vad kan vara värre än att år efter år tvingas gå i skolan men inte få hjälp att förstå och hänga med i undervisningen?
Att socialdemokraterna skulle ompröva sin skolpolitik är knappast att vänta. Skolminister Ibrahim Baylan verkar oroa sig mer för att friskolor i teorin kan gå med vinst och att obehöriga lärare sätter betyg.
Vilka problem han än vill lösa med dessa åtgärder är det knappast några som är avgörande för skolans möjligheter att förmedla kunskaper till Sveriges elever.