Tajming är uppenbarligen inte den norska Nobelkommitténs starka sida. För tre år sedan belönades en nyinstallerad amerikansk president, Barack Obama. I år belönas en politisk union, EU, som slåss för sin existens, för att täta sprickorna mellan nord och syd, och mellan euroländer och övriga medlemmar.
Det är förvisso en stor brist att det inte finns ett fredspris på väggen i EU-kommissionens kontor. När Europeiska kol- och stålunionen, det första överstatliga samarbetet i Europa, bildades 1951 minskade risken för ett nytt storkrig på kontinenten drastiskt. Banden mellan de forna fienderna har sedan stärkts genom samarbetet inom EG, sedermera EU. Och den stora utvidgningen 2004, med tio nya medlemsländer, suddade definitivt ut järnridån som delat Europa under ett halvt sekel, hela det kalla kriget. Det om något hade varit värt ett fredspris.
Men nu kommer alltså priset när unionen riskerar att falla sönder – närmast som ett hån mot demonstranter i Grekland och Spanien. EU har hittills inte förmått att läka de sår som uppkom i spåren av finanskrisen, snarare har man gjort det hela värre. Problemen rör främst den gemensamma valutan euro, vilket lett till att tio länder tittar på medan de 17 euroländerna pendlar mellan total splittring och total federation som tänkbara lösningar på krisen.
Signalen från Oslo är att priset ska ses som en uppmuntran – till en ny president man känner sympati för eller till ett EU som måste fortsätta kämpa trots svårigheterna. Men det är något annat än vad Alfred Nobel ville, eller som det står i statuterna för fredspriset: ”Till den som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser.”
Exakt hur förbrödrande är kraven på åtstramningar i skuldkrisländerna och kraven på skattebetalarna i övriga länder, är en av många frågor efter gårdagens tillkännagivande.
Vill Nobelkommittén verka för fred finns mängder av tänkbara kandidater. Det finns personer som utan hänsyn till egen säkerhet vägrar vika sig för totalitära regimer och vars exempel kan bana vägen för fler, likt en Aung San Suu Kyi i Burma (pristagare 1991) eller en Tawakkul Karman i Jemen (2011). Eller så finns organisationer som långsiktigt arbetar för att stärka människor i konflikthärdar, som Läkare utan gränser (pristagare 1999).
EU får nu priset ”för att i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”. Det är som sagt inget fel på motiveringen i sig, det är oomtvistligt att EU gjort just detta. Det är bara tidpunkten som är sällsynt illa vald.
Separatister i spanska regioner, arbetslösa över hela kontinenten, äldre som fått se sin obetydliga pension minska ytterligare, alla kommer de att se kommissionens ordförande José Manuel Barroso stiga upp på podiet i Rådhuset i Oslo, i triumf motta fredspriset och sedan le mot kameran. Någon som tror att reaktionen blir att ”ja, för fredens skull kan jag som EU-medborgare tänka mig ännu större uppoffringar”?