Att kvinnor i det offentliga rummet får utstå arga, sexistiska och ofta hotfulla kommentarer på Facebook, Twitter och mejl har diskuterats flitigt under våren. De som hatar sitter bakom sina datorer och tycker sig ha rätt att kränka kvinnor som yttrar sig.
Men det har de ju givetvis inte rätt till. Kommentarerna är ofta att betrakta som förtal eller olaga hot. Uppdrag gransknings inslag i vintras, där ett antal skribenter beskrev trakasserierna de utsatts för, gav upphov till en debatt om hur näthatet ska bekämpas. Den diskussionen får inte tystna.
Att kunna uttrycka sig fritt utan att bli utsatt för hot är en fråga om yttrandefrihet. Flera av personerna i inslaget berättade om hur de censurerat sig själva för att minska risken för hatkommentarer. Det är i längden ett hot mot demokratin. Att det främst är kvinnor som drabbas och män som hatar vittnar om att det i högsta grad är en fråga om jämställdhet.
Därför är det positivt att jämställdhetsminister Maria Arnholm och demokratiminister Birgitta Ohlsson (båda FP) säger sig vilja bekämpa näthatet. På Expressens debattsida (25/7) skriver de att regeringen tillsätter fyra miljoner kronor till ungdomsstyrelsen för att prata med ungdomar om nättrakasserier. Tyvärr är denna ringa summa inte mycket att hänga i julgranen.
Att hota folk på internet är ett brott, och bör behandlas som ett sådant. Även om det kan vara svårt att spåra vem som skrivit behöver polisen göra mer för att straffa dem som näthatar. Få brott utreds, vilket är skamligt.
Diskrimineringsbyrån Uppsala driver projektet Nätvaro med syfte att ge stöd åt de utsatta som svikits av rättsväsendet. Att bistå sådana organisationer med resurser kan förhoppningsvis bidra till att bekämpa trakasserierna. Men det viktigaste är att rättsväsendet tar sitt ansvar.