Där finns exempelvis de två nämndemännen i Södertälje som utsetts med stöd av Nationaldemokraterna, ett parti med nära kopplingar till våldsbelastad nazism. En sverigedemokratisk nämndeman i Värmlands tingsrätt har också dykt upp i judefientliga sammanhang, och SD som parti hetsar som bekant öppet mot muslimer och andra minoriteter. Samtidigt får partiets nämndemän döma just dessa minoriteter i domstol.
Lika illa är det med den konservativt muslimske homofob som valts av Socialdemokraterna i Malmö. Och, även om inget sägs om saken i Alcalás artikel, får man förmoda att också religiösa fundamentalister av annat slag ibland har utsetts.
Även om vi förutsätter att alla nämndemän strävar efter att uppträda opartiskt — och det är att ge dessa högerextremister ett större förtroende än de förtjänar — kommer naturligtvis deras privata eller politiska fördomar att spela in. Det riskerar i sin tur att sänka förtroendet för alla de nämndemän som verkligen gör sitt bästa.
Alcalá gör det dock lätt för sig när han, apropå de främlingsfientliga, säger sig vara ”ganska säker på att de inte företräder allmänna svenska värderingar och ett allmänt rättsmedvetande”.
Det är sant att SD:s åsikter inte är ”allmänna” i den meningen att de omfattas av någon betydande del av folket, eftersom bara 5,7 procent av väljarkåren röstade på SD i valet. Men flera andra partier har lika svagt stöd — exempelvis KD, C eller V — och SD:s förvisso motbjudande åsikter är därför varken mer eller mindre ”allmänna” än deras.
Att utesluta vissa partier bara för att deras åsikter skiljer sig från majoritetens vore otänkbart: alla lagliga åsikter måste åtnjuta samma ställning i lagens ögon. Annars slår vi in på en mycket farlig väg.
Det finns dock andra skäl än de rent ideologiska att ifrågasätta hur representativt och effektivt nämndemannasystemet verkligen är. Nämndemannakåren speglar sällan folket — för det gör heller inte partiväsendet.
Åldersmässigt och socialt är klyftan mellan rätten och den åtalade ofta betydande, och ett politiskt parti är en mycket begränsad miljö att sålla fram kandidater från, vilket inte nödvändigtvis borgar för att den bäste blir vald. Givet partiernas krympande medlemskår lär det problemet bara förvärras i framtiden.
Nämndemannasystemet syftar till att låta oss dömas av våra likar, att ge allmänheten insyn i och inflytande över rättsväsendet, så att det inte blir ett reservat för karriärjurister. Det är en i grund och botten sund idé. Man bör dessutom vara försiktig med att ändra i juridiska fundamenta, och inte låta enskilda skräckexempel skjuta en fungerande ordning i sank.
Men kanske vore det lämpligt att utreda om inte nämndemännen bör avkrävas exempelvis en juridisk grundkompetens. Det skulle innebära en ökad professionalisering, på bekostnad av folkförankringen och representativiteten — men ingetdera verkar fungera särskilt väl i dag.