Hälften var är ett rimligt mått på rättvisa och det är säkert också rättviseaspekten som styr det socialdemokratiska kvinnoförbundet när man nu vill skärpa kvoteringen i föräldraförsäkringen. I stället för två månader öronmärkta för vardera föräldern vill förbundet utsträcka perioden till fem månader.
Syftet med en sådan styrning är gott. Jämställdhet mellan könen börjar inte bara i vaggan utan också vid den - dvs med jämställdheten mellan föräldrarna. Det är också väl känt att Sveriges generösa föräldraförsäkring - som skiljer sig avsevärt från större delen av världen, inberäknat EU-länderna - förvisso gynnar barnen men knappast kvinnorna i arbetsmarknadshänseende.
Utbildningsexplosionen som tog fart på 1960-talet gjorde kvinnorna jämställda i utbildningshänseende. När kvinnorna sedan skulle ta för sig på arbetsmarknaden visade det sig att barnomsorgen kom emellan. Den långa perioden då föräldrarna fick stanna hemma med barnen utnyttjades till största delen enbart av kvinnorna. Mamman stannade oftast hemma med barnen och kvinnan blev det andra könet i arbetslivet. Dessvärre tycks det mönstret ha permanentats.
Men för barnet kommer modern inte i andra rummet utan under en lång tid i det första. Det är mamman som i de flesta fall tillhandahåller maten och den livsnödvändiga symbiosen. Det betyder dock inte att pappan är oviktig. Tvärtom behöver också det nyfödda barnet sin far och än mer ju äldre det blir. Men lämplig tidpunkt när pappan ska ta över och för en tid bli den första föräldern för barnet går inte att fastställa i någon lag. Det är ett övervägande som måste få göras inom familjen.
Visst kan man i rättvisans och jämställdhetens namn besluta att föräldraförsäkringen ska delas rakt av - men då måste också möjligheten att överlåta delar av försäkringen till den andra föräldern finnas kvar. Varför skulle inte en pappa kunna ta över hela föräldraförsäkringen om mamman exempelvis skulle insjukna? Att laborera med dispenser osv blir bara att ett nytt kineseri införs på försäkringsområdet.
Det märkliga är att opinionsmätningar hos Riksförsäkringsverket visar att endast en mindre del av de tillfrågade, 18 procent av männen och 13 procent av kvinnorna, vill ha en mer "rättvis" fördelning av föräldraförsäkringen. Resten torde vara mer eller mindre nöjda med tingens ordning i dag.
Utvecklingen går dock framåt, även om det går irriterande långsamt. Fler och fler pappor väljer att stanna hemma rejäla perioder, alltså inte bara någon månad utan halvårs-årsvis. Det inger visst hopp. Det viktigaste kan ju inte vara att hetsa papporna att vara hemma under det första halvåret-året utan att de alls tar det fulla ansvaret för barn och hem under en tillräckligt lång period. På det sättet kan säkert jämställdheten främjas. Det är också bra för huvudpersonen i diskussionen - det lilla barnet.