Efter över två år av väntan och tre misslyckade val ser det ut som om Serbien kommer att få en ny president. Landet har saknat en vald president sedan Milan Milutinovic i december 2002 avgick och överlämnade sig till krigsförbrytartribunalen i Haag. Sedan dess har tre försök gjorts att välja en ny ledare, men valdeltagandet har aldrig nått de 50 procent som krävts för ett giltigt resultat.
Den första valomgången i början av juni gjorde klart att denna andra omgång skulle stå mellan två kandidater med sinsemellan mycket olika politiska visioner. Antingen Boris Tadic och ett närmande till Europa eller en återgång till isolationism och aggressiv nationalism under Tomislav Nikolic. Den andra valomgången har med rätta kallats för ett Serbiens vägval. Regeln om att minst hälften av väljarkåren måste ge sig av till valurnorna gäller inte längre, så oavsett valdeltagandet kommer Serbien nu att få en ny president.
Det officiella valresultatet kan dröja ytterligare någon dag, men det mesta tyder på att det är den Europavänlige och reforminriktade Boris Tadic som avgår med segern. Undersökningar från både hans eget parti och andra har fått honom att utropa sig till segrare, vilket hans motkandidat inte bestrider. Ett sådant resultat skulle gagna både Serbien, dess grannländer och resten av Europa.
Serbien är i stort behov av både ekonomiska och politiska reformer. Den övergång från planekonomi till marknadsekonomi som i mångt och mycket är fullbordad i stora delar av Central- och Östeuropa ligger fortfarande i sin linda. Valet av Tadic kan förhoppningsvis påskynda moderniseringen av det serbiska samhället och ekonomin. Det är svårt att se hur levnadsstandarden ska kunna öka och avståndet till ett åtråvärt EU-medlemskap minska utan en sådan utveckling.
Skulle Tomislav Nikolic mot all förmodan ha vunnit skulle många serbers hopp om ökat välstånd och framtida EU-medlemskap ha grusats. För medan Boris Tadic har gått till val med löften om reformer och ett närmande till väst har nationalisten Nikolics kampanj präglats av hätska utfall både mot marknadsekonomi och krigsförbrytartribunalen i Haag. Den ultranationalistiska kandidaten har heller inte stuckit under stol med sin drömmar om ett framtida Storserbien.
Nog anas ödets ironi när det serbiska folket vänder expansionism och unken nationalism ryggen i samband med årsdagen av ett av landets viktigaste nationella symboler. Slaget mot turkarna vid Trastfältet i Kosovo 1389 var början på slutet för det medeltida Serbiens storhetstid. Nu kanske det är dags för en ny blomstringstid, men den här gången i demokratins tecken.