Regera i opposition
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Nu visar det sig plötsligt att den före detta vice partiledaren Johan Lönnroth anmäler sig som kandidat. Han är en omtyckt person men knappast sannolik som partiledare. Kritiker tror att han kandiderar framför allt för att göra reklam för sin reservation i förslaget till nytt partiprogram.
Han har skrivit ett eget partiprogram utan majoritetsförslagets marxistiska retorik. Det är anpassat till partiets "högerfalang", som gärna vill sitta i regeringen med socialdemokraterna. Den andra falangen består av renläriga kommunister, som i regel tycker att samarbetet med regeringen bör avslutas.
Diskussionen om en ny partiledare lutar nu åt en trojka, där partistrategen Lars Ohly skulle ingå. Men vilka de andra två skulle bli och vad partiledaren kommer att heta är ännu inte klart.
Därmed är det fortfarande osäkert hur det blir med samarbetet med socialdemokraterna. Att regeringen gärna ser att samarbetet fortsätter, åtminstone till nästa val, har statsminister Göran Persson gång på gång understrukit. Hur ärliga dessa uttalanden är kan man nog diskutera.
Idén om stödpartier är en underlig konstruktion, där ett parti, socialdemokraterna, sitter ensamma i regeringen men har stöd av två partier, vänsterpartiet och miljöpartiet, för att få majoritet i riksdagen.
Både vänsterpartiet och miljöpartiet tar gärna ansvar för de populära besluten och skyller på regeringen för de impopulära. Regeringen låter också framskymta att man helst inte hade velat fatta vissa beslut men att det var nödvändigt med tanke på stödpartierna. Resultatet blir groteskt: regeringspartier i opposition.
En koalition är naturligtvis den enda rimliga lösningen. De som fattar besluten ska också ta hela ansvaret för den förda politiken. Men tyvärr lär socialdemokraterna aldrig släppa in stödpartierna i regeringen.
Regeringssamverkan mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet skulle kanske leda till en från liberal synpunkt sämre politik än den nuvarande regeringens. Men demokratin kräver faktiskt att väljarna får klara besked om vem som bär ansvaret för de politiska besluten. Organiserad samverkan om regeringspolitiken utan medföljande regeringsansvar är en författningspolitisk skvader.