De mest representativa väljarna i EU-valet är de som inte röstat alls. Det är självfallet en protest mot "etablissemanget", vad nu detta exakt innebär, och mot att så mycket kring EU framstår som krångligt. Detta understryks ytterligare av att så många av dem som har röstat har vänt sig mot sittande regeringspartier. Det låga valdeltagandet är ett allvarligt problem, att många röstar mot regeringen är däremot ganska naturligt.
För hela EU blev valdeltagandet 45,3 procent - en siffra som parlamentets informationschef redan beskrivit som "patetiskt låg". I de äldre medlemsländerna röstade 49 procent, medan siffran för de nya i genomsnitt bara blev 26,4. Ändå finns några undantag, t ex Storbritannien. En förklaring i dessa fall tycks ofta vara att valet sammanfallit med något nationellt val, t ex lokalval eller presidentval.
Kanske är detta ett sätt att höja valdeltagandet också på andra håll. Men vi lär inte få se några stora förändringar om inte partierna själva genom sina nomineringar och i sina valkampanjer visar att de själva tycker att valet är viktigt. Den sömniga kampanj vi fått utstå i Sverige har tyvärr motsvarigheter på mer än ett håll. Det är inte bara svensk Europa-politik som behöver ledargestalter.
Men att väljare i val som inte direkt påverkar regeringsmakten i det egna landet passar på tillfället och visar regeringen att den är dödlig är fullt begripligt och i många fall sunt. De regeringar som främst tycks ha klarat sig från detta öde är de som är så nya att de fortfarande drar nytta av väljarnas kritik mot den regering de ersatte. Så är det i Spanien och Grekland.
Många utgår från att regeringarnas stöd till kriget i Irak avgjort valet i länder som Italien och Storbritannien. Men Gerhard Schröder i Tyskland, som starkt motsatte sig kriget, klarade sig lika illa som sin brittiske kollega och partivän Tony Blair. Detsamma gäller Jacques Chiracs borgerliga regeringskoalition i Frankrike. Och nederlaget för Berlusconis regering i Italien har en rad inrikespolitiska orsaker som kan ha varit lika viktiga som kriget i Irak.
I Storbritannien kom Labour med knapp nöd tvåa i EU-valet före liberalerna och ett obehagligt EU-och främlingsfientligt parti och i lokalvalen förpassades man till en förnedrande tredje plats efter både de konservativa och liberalerna. Spekulationerna om Tony Blairs avgång har följaktligen kommit i gång på nytt.
Också i Italien har valutgången stor inrikespolitisk betydelse. Den socialistiska och liberala oppositionsalliansen Olivträdet, ledd av EU-kommissionens ordförande Romano Prodi, vann stort över Berlusconis anhängare, och Prodi har nu en stark position inför sitt väntade återinträde i italiensk politik.
Även i Danmark, med 48 procents valdeltagande, märktes trenden att regeringarna förlorade. Socialdemokraterna och Radikale venstre, som nu är i opposition, gjorde bra val medan det högerliberala Venstre, som leder den borgerliga koalitionsregeringen, förlorade stöd. De EU-fientliga Dansk folkeparti, Folkebevaegelsen och Junibevaegelsen fick varsitt mandat men inte alls något uppsving av det slag som Junilistan fick i Sverige.
I Finland ökade däremot Socialdemokraterna och Centern, som båda sitter i regeringen, medan det tredje regeringspartiet, Svenska folkpartiet, höll ställningarna. I Finland ökade dessutom valdeltagandet från dryga 30 till 41 procent. Svenska partier gör antagligen klokt i att göra studieresor österut.
Men Europaparlamentet har också en betydelse i sig själv och för maktbalansen inom EU. Trots lågt valdeltagande och framgångar på sina håll för mer eller mindre udda protestpartier så besätts den överväldigande majoriteten av de 732 mandaten av samma i grunden EU-positiva partier som dominerar politiken i de flesta medlemsländer.
Den största gruppen är alltså även i fortsättningen kristdemokrater och konservativa med preliminärt 276 mandat. Ett stycke efter kommer socialisterna med preliminärt 200 och därefter liberalerna med 66, de gröna med 42 och vänsterpartierna med 39. EU-motståndare, regionala partier och extremhöger tar hand om resten.
Valet kan få omedelbar betydelse för diskussionerna om vem som ska bli ny ordförande i EU-kommissionen efter Prodis avgång. Och precis som före valet har parlamentet direkt betydelse för 60 procent av de frågor som EU handlägger och andelen kommer att öka ytterligare. Det är sannerligen inget skäl för väljarna att stanna hemma eller för partierna att smita från valrörelsen.