Efter två vintrar utan en fungerande järnvägstrafik försöker nu regeringen och infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd (M) äntligen att ta kommandot. På fredagen meddelades att Trafikverket nu får i uppdrag att ”utreda behovet av ökad kapacitet i järnvägssystemet”. Sent om sider säger nu den ansvariga ministern att ”det är inte okej och långsiktigt hållbart att människor inte ska kunna ta sig till och från jobb och studier”.
Det var inte okej vintern 2009–2010 heller. Och det var just Trafikverket som i fjol fick 400 miljoner kronor extra för att det inte skulle upprepas. Och det var Trafikverket som i augusti lovade att problemen var ett minne blott. Personal skulle finnas tillgänglig, växelproblemen byggas bort och över alltihop skulle ”snögeneralen” vaka. Det kändes betryggande.
Nu vet vi att åtgärdsprogrammet föll ihop som ett korthus när snön och kylan kom och att problemen blev ännu värre än föregående vinter. I december gick inte vart tredje persontåg, och vartannat godståg, som de skulle. Revolten har spridit sig bland pendlare och företag som inte fått verksamheten att fungera, och nådde nyligen Uppsalas tio kommunalråd som i ett brev till Trafikverket ställde krav på en fungerande tågkommunikation.
Tågproblemen kan bero på spårkapaciteten, men också på bristande underhåll av befintliga spår och på själva tågen. Medan Trafikverket och SJ träter om hur stor andel av förseningarna som beror på spår respektive tåg så måste regeringen nu ta det övergripande ansvaret och rätta till problemen.
Därför är det bra att Trafikverket nu får i uppgift att se över behovet av nya spår för de kommande 20 åren. Var finns de värsta flaskhalsarna? Man misstänker att svaret kommer att bli norr och söder om Stockholm, och att det kommer att krävas mångmiljardinvesteringar för att åtgärda dem, men det är bra om järnvägen nu får en helhetsöversyn med avseende på behov och kostnader.
Däremot är inte Trafikverket rätt myndighet att ännu en gång se över sina bekymmer med organisationen, tillgången på personal och nedisade växlar. Detta har man ju redan försökt, med känt resultat. Som en sista utväg föreslog man nyligen färre tåg, alltså inställda avgångar, för att få mer tid att sköta spåren.
Underhållet har uppenbart varit eftersatt under mycket lång tid och nu klarar inte spåren längre påfrestningarna av den ökande trafiken. Det som behövs är en kriskommission som kan analysera hela bilden: trängseln på spåren, investeringar och resurser, underhållet av lok och vagnar, samspelet mellan de olika bolag och verk som har ansvar för trafiken, och statens roll för att upprätthålla en fungerande infrastruktur.
Catharina Elmsäter Svärd säger till TT att hennes vision för den framtida tågtrafiken är transporter ”med känsla av att vi månar om människors och företags tid”. Den visionen har varit gångbar sedan järnvägen byggdes. Annars hade vi väl fortsatt med häst och vagn?