De senaste borgerliga regeringarna i Sverige har tillämpat strategin fullt ut. Både regeringen Bildt 1991 och Reinfeldt 2006 rivstartade med en hel del reformer. Samma sak gällde när Göran Persson tillträdde 1994 och skulle sanera statsfinanserna med besparingar och skattehöjningar.
I samtliga fall fanns en vilja att förändra, och även om politiken inte var omedelbart populär bland väljarna fanns en övertygelse om att reformerna på lång sikt kunde göra det bättre för alla.
Mot denna bakgrund är det inte särskilt upplyftande att läsa den budget som presenterades den 12 oktober, åtminstone inte för den som fortfarande tycker att Sverige skulle må bra av en del rejäla reformer. Till att börja med tycks betydelsen av själva ordet reform ha förändrats: det har nu blivit accepterat att reform är något som kostar pengar. I budgeten används termen reformuttrymme för att slå fast hur mycket reformer det kan bli tal om. Om budgetöverskottet blir tillräckligt stort, kan det till och med finnas utrymme för ”permanenta reformer”.
Detta sätt att använda ordet reform är en styggelse. Det kan naturligtvis också vara en reform att i händelse av budgetöverskott sänka någon av de skatter som orsakar störst samhällsekonomisk skada. En reform borde självfallet också kunna vara en regelförändring som utan att kosta miljarder får ekonomin att fungera bättre. Men enligt finansdepartementet är numera reformer liktydigt med ökade offentliga utgifter.
Den som letar i budgetpropositionen efter reformer av typen djärva grepp om strukturfel i ekonomin, leta alltså förgäves. Det tas inget helhetsgrepp om skattesystemet, och de förslag som finns krånglar till systemet ytterligare. Trots att det i princip skrivs rakt ut att arbetsmarknaden bara funkar någorlunda bra för kärnfriska infödda svenskar med hög utbildning, saknas konkreta åtgärder för att hantera problemen.
När det gäller strukturomvandlingen från industrisamhälle till tjänstesamhälle får vi nöja oss med en reformambition om att någon gång i framtiden halvera momsen på restaurang- och cateringtjänster.
Frågan inställer sig ovillkorligen: Ser regeringen verkligen så få problem att inga krafttag är motiverade? Saknas det politiska modet att lägga en offensiv budget med förslag som gynnar Sverige på lång sikt? Eller är det kanske idéerna om vad som borde göras som saknas? Oavsett svaret, finns det skäl att vara orolig. Fyra års passivt förvaltande är inte vad Sverige behöver.