Det är centerns och kristdemokraternas fel att det inte blev någon bred uppgörelse om försvaret, meddelar försvarsminister Leni Björklund. Dessa partier "gav vika" för moderaterna och folkpartiet, och övergav sin linje från försvarsberedningen.
Men sanningen är, som centerledaren Maud Olofsson i går påminde om, att alla de borgerliga partierna fått kompromissa för att nå fram till en gemensam linje, och moderaterna inte minst.
Försvarsberedningen är ju dessutom, som namnet i inte ringa grad antyder, ett berednings- och inte ett beslutsorgan. Man kan naturligtvis vara överens om mycket i fråga om analys och verklighetsbeskrivning utan att nödvändigtvis behöva komma till samma slutsats - i synnerhet när förutsättningarna förändras. Bland annat visar det sig att försvarets internationella insatser, föga överraskande, blir dyrare än vad som tidigare med större eller mindre lättsinne antagits.
Genom att först låsa fast budgeten, och därmed också försvarets ekonomiska ramar, och endast därefter börja förhandla med de borgerliga bakband regeringen i realiteten sin egen försvarsminister. Det fanns inte tillräckliga marginaler att förhandla om.
En bred uppgörelse om försvaret hade givetvis varit värdefull, men endast under förutsättning av ett i sak tillfredsställande innehåll. Den väldiga omställning av försvaret som nu genomförs handlar både om att avveckla de omoderna beståndsdelarna i det gamla invasionsförsvaret - och utveckla det nya insatsförsvaret med dess tyngdpunkt på internationell verksamhet.
De borgerliga har en starkare ambition än regeringen att snabbt bygga upp den internationella verksamheten till en volym som gör att den kan uppfylla de många olika löften om insatser som inte minst regeringen och stödpartierna brukar vara lika frikostiga med att ställa ut som ovilliga att betala för.
Eftersom regeringen vill spara mer på försvaret än de borgerliga och samtidigt svävar på målet i fråga om ambitionsnivån är risken stor för att även det nu aktuella försvarsbeslutet, i likhet med sina många föregångare under senare årtionden, blir underfinansierat.
Det är regeringen, och ingen annan, som är ansvarig för den situation som uppstått. Det blir också regeringen som får hantera den, vilket kan bli svårt nog när de regionalpolitiska lidelserna i orter med nedläggningshotade förband börjar svalla.
Miljöpartiet, som nu stryker sig mot försvarsministens ben som en strömmingssuktande katt, lär inte bli någon särskilt stabil följeslagare på denna något vanskliga färd.