En vecka före presentationen av 2012 års statsbudget i höst kommer regeringen att kalla till presskonferens. Där meddelas att man tagit fram en plan för att komma till rätta med de akuta tågproblemen. Underhållet skruvas upp rejält för att ta igen alla förlorade år. Trafikverket ska arbeta mot tydliga mål och löpande rapportera resultat. Samtidigt meddelas att spårkapaciteten runt storstäderna ska byggas ut, med ett slutdatum.
Allt annat än detta vore samhällsekonomiskt och politiskt vansinne. Budgetutrymme finns, och investeringarna kan lätt räknas hem, även på kortare sikt. Politiskt blir det också svårt att företräda en jobblinje om järnvägen är så undermålig att delar av Sverige närmast stannar under vinterhalvåret.
Enligt Trafikverket tillbringade svenskarna i vintras 4,1 miljoner timmar med att stå på perrongen och undra när tåget ska gå. Kostnaden beräknas till 2,4 miljarder kronor. Sedan tillkommer 200 miljoner i förlust för försenat godstrafik. Och det är ändå bara början.
För vad händer egentligen på företagen när personen eller varan är försenad? Jo, det blir naturligtvis fler väntetimmar, runt bordet i sammanträdesrummet eller i lastbilen vid kajen. Hur många kan man bara gissa, Trafikverket har förstås ingen aning om detta.
Men det påverkar naturligtvis företagens beslut inför nästa leverans, och framtida beslut. På sikt påverkas också förtroendet för svensk industri, och därmed tillväxten och sysselsättningen i hela landet. Dessutom påverkas miljön då fler väljer vägtransporter. Slutnotan för ett trasigt järnvägsnät kan man bara ana, vilket ändå borde räcka för att regeringen ska agera.
Det kan verka som att regeringen kryper till korset med en bred järnvägssatsning. Redan i vårbudgeten sade ju oppositionen att det krävdes mycket mer än Alliansens blygsamma utökning. Men Socialdemokraterna har ingen större trovärdighet i frågan då man regerat i tolv år, 1994–2006, med ännu lägre underhållsnivåer.
Att lova miljarder till allt och alla i oppositionsställning är en sak, att som regering prioritera en fråga i budgeten en annan. Och regeringen har nu möjlighet att ta initiativet för att reda upp järnvägskaoset.
Man ska också sätta in pengarna exakt där de gör nytta, och så effektivt som möjligt. Det är framför allt storstäderna som gäller, för tillväxten, jobben och miljön.
”Infrastruktur är livsnerven för att människors vardagsliv och arbetsliv ska fungera samt för att näringsliv och industri ska kunna verka och växa”, skriver infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd (M) i presentationen av sitt sakområde. Efter två kalla vintrar i rad har hon företräde till Anders Borg i budgetförhandlingarna och det gäller att passa på. Valet 2014 kanske inte kan vinnas tack vare järnvägssatsningar, men det kan definitivt förloras på grund av uteblivna sådana.