Sverige är i dag i allt väsentligt ett avreglerat land. Sedan slutet av 80-talet, men främst 90-talet, har en rad offentliga monopol och statliga regleringar avskaffats. Därför förstår dagens 20-åringar inte vad en taxikö är, för dem är det fria skolvalet en självklarhet, och tanken att bara telefoner officiellt godkända av ett statligt verk får säljas, det kan de inte greppa alls.
Men så var det, för inte så längesedan. Sedan dess har avregleringen nått längre än i något annat västland, med ett undantag: bostadsmarknaden.
Vi har behållit och byggt ut de tillfälliga hyresregleringar som infördes under andra världskriget – hela tiden mot bättre vetande. För både teori och praktik säger oss att om man reglerar en vara så att priset (i det här fallet hyran) sätts så lågt att efterfrågan överstiger utbudet, då uppstår brist (eller i fallet med bostäder: köer). Så länge marknadsmekanismen helt är satt ur spel går det inte att bygga bort bostadsbristen.
Den som tror något annat behöver bara fråga någon av de studenter som varje termin anländer till Uppsala hur lätt det är att få en bostad. Eller så kan man vända sig till Uppsalahem för uppgifter om den genomsnittliga kötiden för att få en lägenhet. 2011 var det först till dem med kötider på 4–5 år eller mer som lejonparten av Uppsalahems lägenheter fördelades.
Trots detta förblir den svenska bostadspolitiken orörd. Alla riksdagspartier säger sig vilja göra någonting åt bostadsbristen i storstadsområdena, men inget parti angriper pudelns kärna: regleringen.
Regeringens hyresbostadsutredning vågar dock nästan säga det onämnbara. I det slutbetänkande som presenterades i onsdags skriver utredningen visserligen inte ordet ”marknadshyror” men ser likväl ”en övergång efter hand till helt nya marknadsförutsättningar som nödvändig för att på sikt få en fungerande hyresmarknad.”
Utredningen slår vidare fast att en avskaffad hyresreglering inte kommer att driva människor från hus och hem, förutsatt att den kombineras med ett starkt besittningsskydd. Detta exemplifieras med Tyskland där hyresmarknaden klarar av att möta efterfrågan med hyreslägenheter i flera olika prisklasser.
Bostadsminister Stefan Attefall (KD) var snabb med att vifta bort förslagen genom att avvisa marknadshyror. Men utredningens slutsatser förtjänar att tas på allvar. Syftet är ju inte att hushållen inte längre ska ha råd att betala sin hyra. Och så kommer det heller inte att bli. Det är ju regleringen i sig som skapar en svart andrahandsmarknad för ockerhyror.
Utredningens avsikt, och det som också borde vara riksdagspartiernas, är ju att utbudet av hyresbostäder ska återspegla efterfrågan. Så att den normala väntetiden på ett vitt hyreskontrakt i Uppsala inte längre ska vara flera år.