Ute i världen finns tecken på att konjunkturen vänder nedåt, i vårt land stiger inflationen och LO varnar för en komplicerad avtalsrörelse. Den nya regeringen kommer självfallet att få problem även om förutsättningarna för framgång är oändligt mycket bättre än förra gången vi fick en borgerlig regering 1991.
En jämförelse mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt visar helt olika personligheter. Den gamle statsministern var helt inriktad på att koncentrera makten till sig själv. Han lyssnade inte, han bestämde. Ibland blev det fel. Han spelade en stor roll för valförlusten.
Fredrik Reinfeldt har en mjukare stil. I en regering med flera partier kan statsministern inte bestämma allt själv, även om han skulle vilja. Men Fredrik Reinfeldt är synnerligen målmedveten. De hårda tagen kommer nog fram efter ett tag.
Och så är det Carl Bildt. Reinfeldt tog en rejäl risk när han utnämnde sin nya utrikesminister. Statsministern kan hamna i skuggan bakom den före detta statsministern. Inser Carl Bildt vad det innebär att vara tvungen att följa alliansens beslut och statsministerns direktiv? Det här är känsliga frågor som de båda förhoppningsvis redan har diskuterat igenom.
En jämförelse mellan Carl Bildt och den tidigare utrikesministern Jan Eliasson visar att det framför allt är bakgrunden som skiljer.Jan Eliasson är den fullfjädrade och internationellt respekterade diplomaten med inriktning på FN. Carl Bildt är den internationellt fokuserade politikern med inriktning på EU. Det kommer nog att märkas.
Hur kommer det att gå för finansminister Anders Borg i jämförelse med Perssonkopian Pär Nuder? Den gamla finansministern fick växa in i rollen under Göran Perssons ledning, en intelligent och duktig minister men också med samma bufflighet som sin mentor. Anders Borg är däremot en glad och trevlig person med erfarenhet bland annat från Riksbanken och en av fäderna till moderaternas nya politik tillsammans med Fredrik Reinfeldt. Statsministern och finansministern är politiskt sett som trädda på samma snöre. Men hur fungerar Borg som minister? Orkar han stå emot när Göran Hägglund kräver miljarder?
En jämförelse mellan Hans Karlsson och Sven Otto Littorin är som eld och vatten. Hans Karlsson hade bara en uppgift som arbetslivsminister, att göra som LO säger. Sven Otto Littorin har regeringens svåraste uppdrag, att gå emot LO på vissa punkter utan att reta upp fackföreningsrörelsen så till den grad att den gör uppror och tar till politiska stridsåtgärder. Med den krångliga avtalsrörelse som väntar i vår blir det inte lätt. Blir det några nya jobb trots kommande konjunkturnedgång?
Barbro Holmberg mot Nyamko Sabuni, en nolla mot ett energiknippe. För båda gäller att uppgiften som integrationsminister är omöjlig. Vad än Nyamko Sabuni gör, hur hon än agerar, kommer hon att stå mitt i
en kritikstorm. Hon har inte ens medlen att agera, hennes uppgift är att samordna och trycka på andra ministrar, vilket hon tycks medveten om. Hon är modig som har tagit på sig denna mission impossible.
Ibrahim Baylan mot Jan Björklund? Det är orättvist. Baylan hade ambitioner, men hans parti stoppade honom. Björklund stöttas av hela alliansen och har alltså en betydligt lättare, om än stor, uppgift nu när skolan ska reformeras.
Leif Pagrotsky mot Cecilia Stegö Chilò? Det visar att varken regeringen Persson eller regeringen Reinfeldt är särskilt intresserad av kultur. Paggan är mest känd för att gå på kulturparty och Fia har veterligen aldrig haft någon som helst åsikt om kultur. Vad ska det bli av detta?
Hur regeringen Reinfeldt kommer att bedömas visar sig i valet 2010. Avgörande för bedömningen blir om en större andel av befolkningen har jobb då. Möjligheterna finns.
Gunvor Hildén | Fristående kolumnist
gunvor.hilden@comhem.se
gunvor.hilden@comhem.se